Dansteater av Birgitta Egerblad
Texter av William Shakespeare
Birgitta Egerbladh möter William Shakespeare ”Det är nåt speciellt med den här dan. Det känns som hjärtat svävade i bröstet,
som om jag gick på luft av idel glädje.” ”O olycksdag! O jämmerliga dag! Den sorgligaste, sorgligaste dag som nånsin, nånsin, nånsin jag har skådat!” Ur Romeo och Julia.
Birgitta Egerbladh är en upptäcktsresande mellan de sceniska konstformerna. I sina verk förvandlar hon det till synes triviala till fullödiga konstverk. Allt är möjligt. Med dans, text och musik, gestaltar hon nu i nära samarbete med Folkteaterns ensemble, människan i vardagen. Hon som längtar efter kärlek, som oroar sig för naturen, som vill bygga en ny värld, som är rädd för döden, som hoppas på förändring…
I Kom ta min hand inspireras Birgitta Egerbladh av ensemblen och från några av William Shakespeares mest kända pjäser. Texter från 1600-talet möter den moderna människan i ett optimistiskt 1960-tal. En tid då allt var möjligt.
Med både humor och allvar skapar Birgitta Egerbladh en tragikomisk dansteater om kärleken och döden. ”Tvi dig, du värld! Du är en vanskött trädgård som går i frö – där frodas bara ogräs som kväver allt. Att det har gått därhän!”
Regi/koreografi: Birgitta Egerbladh
Dramaturgi: Marie Persson Hedenius
Scenografi: Peter Lundquist
Kostym: Annsofie Nyberg
Mask: Janina Rolfart
Ljusdesign: Patrik Bogårdh
Ljud: Mikael Andersson
Musik: Birgitta Egerbladh, Görgen Antonsson, Lisa Eriksson m.fl.
Medverkande:
Anna Andersson
Görgen Antonsson
Lisa Eriksson
Björn Johansson
Mats Jäderlund
Arabella Lyons
Martin Pareto
Bai Tao
Alexandra Zetterberg
Föreställningen spelades in av Sveriges Television våren 2010 och sändes som Veckans föreställning i SvT 2 den 5 mars 2011.
25 framföranden. Urpremiär 13 februari 2010 i Lilla Gasklockan i Gävle.
Intervju med Birgitta Egerbladh av Gunilla Kindstrand
– Kom ta min hand bygger på fragment av Shakespeares texter, men inspireras också av skådespelarnas egna erfarenheter. Hur växer en sådan uppsättning fram?
– Eftersom jag framförallt är koreograf, är min utgångspunkt kroppen och rörelsen.
– Det finns från början ingen färdig handling, inga roller, ingen pjäs att utgå ifrån. Jag börjar istället med rörelseövningar och improvisationer. Ur dem uppstår det material som sedan växer till sceniska idéer, som tillslut sätts ihop och blir en föreställning. Ibland utgår vi från Shakespeares text, ibland lägger vi texten till dansen, rörelserna..
– Repetitionerna blir ett slags arkeologiska undersökningar av den egna personen. Det handlar mycket om att lyssna inåt, till sig själv och ta vara på det egna sättet att röra sig på. Bara genom att gå genom ett rum kan man berätta så mycket om en människa, om känslan, viljan, meningen, det inre tempot … Mitt jobb som regissör/koreograf är att ge utgångspunkter, idéer, riktningar, att sammanfatta, ha överblick, och sätta ihop materialet. Det gör jag i nära samarbete med dramaturgen, men alla i teamet och i ensemblen är delaktiga och tar ett stort ansvar för processen.
– Texterna i föreställningen är från flera Shakespearedramer. Hur har ni valt?
– Jag och dramaturgen Marie Persson Hedenius har tagit fram en bank av texter ur ett antal kända Shakespearedramer och Sonetterna. Alla i ensemblen har också valt texter som de av olika skäl drabbas av. Vi väljer till en början texter mycket på intuition och vad man kan känna igen sig i. Shakespeare hade verkligen en stor kunskap om och erfarenhet av människans inre. Han har en fantastisk förmåga att uttrycka känslor, förvandla det till poesi, och att bygga stor dramatik! Han gestaltar ofta hur livet kan förändras på en bråkdel av en sekund. Hur känslor och förutsättningar plötsligt kan växla. I hans dramer finns ett stort spektrum av olika karaktärer. I vår föreställning kan man ha både en Ofelia och en Lady Macbeth inom sig, på en och samma gång. Så i ”Kom ta min hand” har jag valt att arbeta med många teman. Kärlek, längtan, ensamhet, död, natur, förändring..
– Du har arbetat på liknande sätt tidigare, t ex i dansteaterföreställningen Köra och vända, som baserade sig på texter av August Strindberg och Kristina Lugn. Likaså i Tjechovträdgården som utgick från texter ur Tjechovs dramer.
– Ja, jag tycker det är spännande att kombinera text och rörelse. Jag vill bygga min egen dramaturgi, och därför sätter jag egentligen inte upp pjäser. Ett undantag är nu senast på Stadsteatern, våren 2009, då jag iscensatte Stor och liten av Botho Strauss.
– När jag lösgör texten ur sitt sammanhang får den en ny betydelse och jag är friare att bygga min egen föreställning där jag kan balansera dansen och texten på det sätt jag vill. Det är ett sätt att utvinna nya berättelser och betydelser ur det som Shakespeare en gång skrev. Vi uttrycker oss själva, idag, men talar ”genom” honom..
– Du gör din egen, högst personliga blandform av dans och teater. Du arbetar med såväl dansare på Operabaletten som med humorgruppen Klungan. Vari ligger skillnaden?
– Skillnaden är inte så stor som man kanske kan tro. Det är klart att det blir mer dans när jag arbetar med Operabaletten, men mitt scenspråk utgår alltid från människan, mer än dansaren eller skådespelaren. Jag är intresserad av kroppsspråket och vardagsrörelserna hos dom jag arbetar med. Det har vi alla tillgång till, om vi får möjlighet att använda det. I Folkteaterns ensemble finns en stor erfarenhetsbredd, ett stort mod och lyhördhet. De har också tidigare arbetat mycket fysiskt, men på ett annat sätt.
– I föreställningen möts 1600-talets kostymer och 1960-talets. Varför?
– 1600-talets kostymer kännetecknas av mycket tyg, åtsmitande kragar, trånga midjor 1960-talet däremot lyfter fram enkla skärningar, raka linjer. 1600-talet var Shakespeares tid, full av krig och maktkamp. 1960-talet var en tid med stor optimism, då allt var möjligt, men också en tid av revolt och uppror. Båda tidernas kostymer har starka relationer till kroppen. De stänger in, begränsar, fast på helt olika vis. Och så är det en rolig kontrast mellan det stora, breda, tunga och de raka, smala formerna.
– Du har valt en säregen affischbild – en kvinna som vattnar en heltäckningsmatta.
– Kostymören Ann Sofie Nyberg visade mig bilden som inspiration till kvinnliga 60-talskostymer. Kvinnan vattnar kontorsmattan för att bli av med damm och statisk elektricitet. Den är både komisk och melankolisk på samma gång. Och jag undrar vad hon tänker? Kanske längtar hon därifrån? Kanske vill hon att någon ska komma och ta henne i handen och börja ett nytt liv..?! Jag tycker den är fantastisk, absurd och gåtfull på en och samma gång.
– Den lilla gasklockan i Gävle är en mycket speciell lokal. Det är första gången du sätter upp något där. Vad bär rummet för möjligheter?
– Den lilla gasklockan är som en dröm. Det är en fantastisk lokal! Det finns en råhet där som ställer sig mycket fint till Shakespeares poesi. Och kanske påminner den lite om Shakespeares Globe Theatre? Rummet andas Shakespeare..
– Varför heter föreställningen Kom ta min hand?
– Jag letade efter en mening ur Shakespeares texter och hittade tillslut Lady Macbeth som säger ”Kom, kom, kom, kom ta mig i handen!” Lyft ur sitt sammanhang kan den betyda så mycket. Det beror på vem som säger det och i vilken situation.. ”Kom, jag behöver hjälp!” ”Kom, jag älskar dig!” ”Kom, jag är förtvivlad!” Kom, jag vill dansa!” ”Kom, så går vi” och så vidare, och så vidare..
– Varför är det inget utropstecken, som ”Kom ta min hand!”
– Jag vill att det ska finnas en öppenhet att tolka titeln. Med ett utropstecken blir det uppfordrande, ett krav, en befallning. Snarare handlar det om en känslighet inför livet som öppnar för många olika möjligheter..
Om regissören Birgitta Egerbladh
Birgitta Egerbladh är känd för sin nydanande blandform av dans, teater och musik. Hon beskriver ofta, både på ett allvarligt och humoristiskt sätt, människan i vardagen. Sedan 1981 har hon koreograferat vid Stockholms stadsteater, men även vid Kungliga Baletten, Göteborgsoperans balett, Norrbottensteatern och Moderna dansteatern samt arbetat med vokalensemblen Voces Nordicae. ”Det är vi som är hemgiften”. Föreställningen blev utvald till 2009 års Teaterbiennal. 2001 tilldelades hon Cullbergstipendiet av Konstnärsnämnden samt som första koreograf Svenska Dagbladets Thaliapris 2004.
Birgitta Egerbladh stod för rörelseregin i 2008 års uppsättning på Hälsinglands Träteater, Två Herrars Tjänare, i regi av Michael Cocke och har under våren 2009 arbetat med Folkteaterns ensemble i en förberedande workshop inför Kom ta min hand.