Under våren 2016 samlade Folkteatern Gävleborg på röster om klimatet för att skapa en föreställning. Röster om framtiden, nutiden och dåtiden, om drömmar, utopier, dystopier, städer, landsbygder, kunskaper och färdigheter. Vid fem samtalskvällar bad vi om våra gästers budkavlar. Deras tankar om hur världen håller på att förvandlas, det som redan är försent och vad vi kan göra något åt.

Sen gick turen över till oss. Allt som händer är en del av det som blir. Detta är vår budkavle.

I Ett sjunkande skepp / Ett växande slott reser vi tillsammans ut från stadens centrum till en annan, underligt dubbel plats. Med den handlingsförlamade H, och den märklige guiden V möter vi som medresenärer de mest obekväma och bekväma figurer. Förbryllande gestalter som dragit världens frågor till sin spets, som kanske fastnat eller sprungit för långt. Eller kanske hamnat alldeles rätt?

När börjar och slutar en teaterhändelse? När biljetterna rivs i entrén? När tystnad och mörker sluts kring publik, skådespelare och teaterarbetare och de får en stund tillsammans att gestalta bakom lyckta dörrar? Eller börjar den precis nu? Nu när vi påbörjar samtalet.

Föreställningen börjar nu.

Allt som händer är en del av det som blir.

Föreställningarna, eller resan, började och slutade på Folkteatern i Gävle. Med buss kördes sen publiken till Avans soptipp, ”en förtappad plats”. Där agerae Anna Pareto ciseron och ledde publiken genom föreställningen. Längs resan spelades musik här och där, som om den vällde upp ur jorden. Föreställningen gavs i huvudsak ute i naturen, därför rekommenderades oömma kläder efter väder och promenadvänliga skor. Publiken gick och stod under stora delar av föreställningen. Denna tillfälliga spelplats medförde tyvärr att tillgängligheten var begränsad bland annat när det gällde framkomlighet och hörbarhet.

Publiken vandrade med föreställningen i ca 1,5 kilometer och längs vägen fanns fällstolar att låna. Föreställningen var ca 1,5-2 timmar lång och vandringen/resan gick i kuperad terräng.

Budkavlefilmer

  

Av: Martin Pareto, med hjälp av Gro Oskarson Kindstrand och Ingela Edkvist
Ljuddesign: Viktor Zeidner

Medverkande:
Björn Johansson
Arabella Lyons
Anna Pareto
Martin Pareto
Cecilia Wernesten

Figuranter:
Olof Edman
Isabel Linander

Recensioner

”Som alltid blir jag överväldigad av den närhet som Folkteatern skapar till sin publik. Den här gången känns det alldeles extra så… Det går inte att förvänta sig annat än små underverk.” / Bodil Juggas, Arbetarbladet

”En teaterhändelse som måste upplevas… Denna mix av teater, performance, naturvandring, konsert och konstutställning visar återigen vilken kreativitet och fantasi som ryms inom Folkteatern.” / Kristian Ekenberg, Gefle Dagblad

Reportage

”Missa inte Folkteaterns sjunkande skepp” / Gefle Dagblad

”Gävleskådespelare vägrar bli knäckt av klimatkollaps” / Arbetarbladet

”Budkavlekväll på Folkteatern” / Gefle Dagblad

”Folkteatern ger föreställning på soptipp” / Arbetarbladet

”Budkavlekvällarna slutar på Avans soptipp” / Gefle Dagblad

10 framföranden i juni och augusti 2016. Urpremiär 10 juni 2016 på Folkteatern och Avans soptipp i Gävle.

Spelort:
Gävle

Mer information

Under våren 2016 undersökte Folkteatern en ny form av arbetsprocess, under ledning av skådespelaren Martin Pareto. Utgångspunkten är att fånga tankar kring en tematik som är långt större än en människas konstnärskap kan omfatta. Vi vill undersöka en fråga som inte går att äga, utan måste inbjuda till idémässig samverkan. Kan vi genom samarbeten och flätningar möta varandra, publiken och deltagarna på nya sätt, på nya arenor, i nya teaterhändelser? Därför vill vi skapa en form för samtal och möten för att hitta de som vill vara med, för att möta er som tillsammans med oss vill stå som värdar för ett möte där alla får äga idéerna och frågorna.

Hur kommer vår blick på staden att omskapas i och med att klimatet förändras? Hur kommer stadsbilden se ut om 10, 20 eller 30 år? Står alla städer inför samma öde som Detroit? En stad som lidit ekonomisk kollaps och urholkning, men som ett svar på detta blivit en plats för kollektiva lösningar? Där har det mynnat ut i ett privat men kollektivt ansvar, i odlingar, marknader och communitys som har skapat mening, miljöer och bokstavligen gett mat på bordet. De har från detta genererat sysselsättning utöver ekonomiska ramar och bildat en blandning av gammalt jordbruk och nya stadsbilder. Kommer vi om 30 år att odla inne i Gävle, att inte ha råd att frakta varor som idag? Och hur ändrar vi i så fall vår blick på staden och vårt förhållningssätt till naturen?

Vi inledde med att bjuda in till budkavlekvällarna – samtal med inbjudna gäster som alla förenas i behovet av att hitta nya språk för att prata om vår klimatkris. Vid varje budkavlekväll möttes vi under en ny rubrik bestående av ett motsatspar, och de inbjudna gästerna hade alla gemensamt att de verkade i mellanrummet mellan dessa motsatser, som var gamla resurser/nya resurser, utopier/dystopier, om globalt/lokalt, stad/landsbygd, och gammal kunskap/ny teknik.

Utifrån samtalen skrev Martin Pareto Ett sjunkande skepp / Ett växande slott, mer som en teaterhändelse än en föreställning där frågeställningarna som dryftats blandades med nyskrivet material, gästernas budkavlar och återvunna samplingar från förr.

Föreställningen blev sedan det slott som växte fram, eller det skepp som sakta sjönk. Föreställningen börjar nu. Föreställningen avslutas med gestaltningar som samlar ihop det som hänt på vägen, av alla de inbjudnas bidrag. Föreställningen spelades från juni, utomhus, någonstans i Gävle. Föreställningen fortsätter förhoppningsvis att växa och sprida sig. Allt som händer är en del av det som blir.