Välkommen hit! Här har vi samlat material som fördjupar upplevelsen av hörlursvandringen: bilder, musik, texter och spår från arbetet med föreställningen. Klicka på rubriken vid varje text för att läsa hela.
I Karlstad, där jag växte upp på 80-talet, finns en plats och byggnad som heter Ulleberg. Den ligger lite utanför staden i ett grönskande område på en liten kulle med utsikt över fält och skogsdungar. Byggnaden invigdes 1923 och kallades för idiotanstalten i folkmun. Här placerades människor som medicinskt definierades som sinnesslöa. I huvudsak kvinnor. På kommunens hemsida kan man idag läsa om Asta, Linnea, Iris och Astrid som vad intagna där. Under 60-talet flyttade verksamheten till nya lokaler på Hammarö, men trots det visste alla barn när jag växte upp fortfarande vad Ulleberg var för en plats. –Akta så du inte hamnar på Ulleberg. –Är du ett Ulleberg-barn? Eller bara, –Ulle! Ja, varianterna på hur vi använde Ulleberg som ett begrepp för att skrämmas eller hota med tog aldrig slut. Även om verksamheten för flera decennier sedan hade tagit slut. Platsen och människorna minns. Och säkert har även du en plats i din hembygd med liknande laddning.
De här minnena bar jag med mig in i projektet om Hälsinge Sjukhus i mötet med alla människor som arbetat på, eller har en nära relation till sjukhuset som invigdes 1963 på Heden. Myterna och historiebildningen liknar varandra. Liksom berättelsen om vår rädsla för det sjuka. För vem bestämmer vad som är friskt? Vår berättelse om Peter och Kerstin är bara ett ytterst litet fragment och spegling av alla de livsöden som utspelat sig här på sjukhusområdet. En plats så specifikt präglad av balansgången mellan liv och död, sorg och mirakel. Och kärlek. Omsorg, framtidstro och försoning. I vår berättelse är det diagnoskod 302 00, som användes åren 1944 - 1979 för mentalsjukdomen homosexualitet, som ska behandlas med aversionsterapi. Men också andra sår som behöver läka. Ett långt yrkesliv, en förlorad livskärlek, en bruten plats och en splittrad familjehistoria.
Jag hoppas den här berättelsen blir en katalysator för samtal, minnen och läkandeprocesser. En ödmjukhet inför vår syn på vad som är sjukt eller friskt, och hur den varierar över tid. Om vilka mer eller mindre smärtsamma metoder vi brukar för att passa in. För kärlekens skull.
– Carl Olof Berg, regissör
Att vara på Hälsinge sjukhus och höra berättelserna därifrån är både en historia om vårt förflutna, men det är också en plats som pågår här och nu. Tanken på ett gammalt nerlagt mentalsjukhus får en att tänka på gamla gotiska romaner och spökhistorier. Men det här är inget förfallet spökhus. När man är på området runt Hälsinge sjukhus känner man sig snarare nära en vardaglighet. Och trots att platsen bär på en känsla av att ha passerat sina glansdagar så finns det också ett liv och en vardag som pågår där nu. Någon sitter utanför ett hus och röker. En patient promenerar runt den stora gräsmattan. Utanför restaurangen står en skylt med dagens lunchmeny. Bussen stannar vid hållplatsen och någon kliver av.
Berättelserna från de som jobbade på Hälsinge sjukhus är till största del positiva. Hela projektet verkar från start ha präglats av en stark optimism. Ett helt nytt slags mentalsjukhus där patienterna skulle få kaffe på sängen, åka på utflykter med personalen, gå på fester tillsammans i den stora matsalen. Det låter som motsatsen till de fängelselika anstalterna man förknippar med den äldre tidens psyksjukhus. Och för de anställda var det löften om en ljus framtid med arbete och bostad. Många unga fick sitt
första jobb här, träffade vänner för livet, kanske fick hjärtat krossat eller träffade sitt livs kärlek. Samtidigt är platsen också förknippad med väldigt mycket lidande, sorg och förlegade tankesätt som idag känns djupt tragiska.
När man promenerar runt på området är det som att flera verkligheter och tidlager existerar på samma gång. Och det sätter igång fantasier om de liv som pågått här. En promenad genom björkallén mot något som kanske ska förändra hela ens liv. Att ta en cigarett i solen efter att ha suttit vid en döende människas sängkant. Att vänta på någon i ett undangömt hörn eftersom ens kärlek inte får synas, och speciellt inte här.
Historien känns levande och väldigt nära. Rent scenografiskt vill jag ta fasta på den befintliga känslan, men också utmana den och ge plats för det oväntade som blickar framåt.
– Maja Döbling, scenografi och kostym
Här kan du lyssna på musiken skapad av BK Sannerud till Hälsinge sjukhus – kärlek på lasarett.
Text: Elisa Makarevitch
På en karta ser det placerat ut. Huskroppar i prydlig ring runt en sparsamt anlagd park med höga björkar runt om. I verkligheten är det en blandning av parkeringsplatser, 60-talshus med persienner fördragna, en lövblås som dånar och väser i backen, två vårdare som gör i ordning en uteplats inför sommaren för de klienter som nu bor här.
Ett par kilometer utanför Bollnäs centrum ligger Heden. Det som från början var ett stort och livfullt sjukhusområde är i dag främst en stor yta med två aktiva verksamheter - vårdbolagen Nytida och Humanas enheter för klienter med neuropsykiatriska diagnoser.
När sinnessjukhuset Hälsinge sjukhus öppnade 1963 var optimismen stor. Knappt 700 patientplatser, hundratals jobbmöjligheter och en stor mängd inflyttade unga människor som kom till Bollnäs för jobbens skull men stannade kvar på grund av att de bildat familj och funnit sin plats.
Den kanadensiske kulturgeografen Edward Relph definierar plats som ett koncept för någonting som relaterar till att befinna sig någonstans. Till ett här, ett där, ett annanstans, ett hem, rötter och rotlöshet, ett platsskapande eller en platslöshet.
Ur människans synvinkel är det kroppen, människokroppen, som befinner sig, placerar sig och skapar relationer till platser. Eller som den amerikanska filosofen Edward S Casey skriver i sin bok The Fate of Place: A Philosohical History: kroppens ständiga här har visat sig vara en effektiv utgångspunkt för att se och förstå platser även om de är där eller långt borta. Att existera är att vara någonstans och att vara någonstans är att befinna sig på en plats, skriver Casey.
Heden i Bollnäs spelar huvudrollen i Folkteatern Gävleborgs platsspecifika hörlursvandring våren 2026. Publiken tar sig till sjukhusområdet, får på sig hörlurar och får ta del av berättelser om personer som upplevt avgörande ögonblick i sina liv på just den plats där publiken nu står och går.
“Bollnäs blir en spelplats för sexualitet, identitet, lust och längtan och önskan om att passa in”, säger Carl Olof Berg som är regissör för projektet. Att föreställningen är platsspecifik innebär att även “platsen blir en aktiv deltagare och åskådare för föreställningen”, säger han under ett samtal i en inglasad matsal på ett hotell i centrala Bollnäs.
“I och för sig finns det inga neutrala platser. Scenkonsten har ofta en idé om ett neutralt teaterhus och förutfattade gränser mellan scen och salong. Jag brukar tänka att varje plats har ett eget manus, ett slags autopilot kring vad man säger och gör, som alla som går in i ett rum ärver och påverkas av. Platsen har alltid en berättelse.”, säger Carl Olof Berg.
I samtalet deltar också Folkteaterns tidigare konstnärliga ledare Mattias Brunn samt scenografen och kostymören Maja Döbling. “Berättelser om att man på Hälsinge sjukhus försökt bota homosexuella med elchocker kändes viktiga att undersöka och föra vidare”, säger Mattias Brunn som för sju år sedan fick idén till projektet tillsammans med nuvarande teaterchef Marcus Hellsten.
Efterforskingarna ledde dem till Pockettidningen R som 1972 publicerade en serie dagboksanteckningar skrivna av en anonym patient som självmant vänt sig till Hälsinge sjukhus för att bota sin homosexualitet. Patienten möttes av chefspsykologen Anders Engquist som gav honom elchocker i samband med olika stimuli, till exempel pornografiska bilder eller inspelat “homosexuellt tal”.
Dagboksanteckningarna fick stor uppmärksamhet i samband med publiceringen. “Händelsen skulle bli upprinnelsen till att Hälsinge sjukhus blev riksbekant och hamnade på löpsedlar och i debattprogram i tv”, skriver journalisten Frans Åke Öberg i texten Sjukhusvägen för Hälsinglands museum. Det banbrytande mentalsjukhuset som tidigare förknippats med moderna människovärdiga metoder där de inlagda fick delta i fester, åka på utflykter och pyssla med olika hantverk, fick ett nytt och mörkare ljus på sig.
Föreställningen Hälsinge sjukhus – kärlek på lasarett är enligt Carl Olof Berg ett försök till ett möte mellan svensk queerhistoria och den lokalhistoria som finns i Bollnäs. “Ett slags retroromantik där dåtid möter nutid och man som avstamp kan tänka tankar som oj vad tokiga vi var då, med dagens mått mätt”, säger han. Maja Döbling konstaterar att tillbakablickar även kan ge tankar framåt. “Det vi uppfattar som sjukt eller friskt i dag kan ha andra definitioner i framtiden. Det är intressant att tänka på”, säger hon.
Kopplingen mellan hälsa och plats har länge studerats och uppmärksammats. Den grekiska filosofen Hippokrates, som anses vara den västerländska medicinens fader, skrev redan på 400-talet före Kristus att den som försöker bota en sjukdom måste studera miljön kring det sjuka. Hans skrift Om luft, vatten och platser nämner till exempel att årstider, vindar och vattendrag är specifika för varje enskild plats. Städer i öst verkar vara särskilt hälsosamma. Bollnäs ligger i öst.
Maja Döbling tycker att placeringen av sjukhusområdet Heden är av betydelse. “Avståndet till Bollnäs centrum påverkar hur man känner sig när man är där. Man är liksom där när man är där. Det är svårt att sticka iväg. Området är byggt som ett epicentrum. Står man i mitten ser man alla byggnaderna men det betyder också att man själv blir sedd”. Hon upplever att de smala och höga björkarna styr blickens riktning när man går omkring på området.
Att gå och att gå tillsammans blir ett element i sig i föreställningen Hälsinge sjukhus – kärlek på lasarett. Konstupplevelsen sker både individuellt genom att berättelsen förmedlas i hörlurar men också kollektivt eftersom publikens kroppar rör sig, betraktar och upplever tillsammans. Att vandra i grupp kan ge känslan av ett slags pilgrimsvandring.
Enligt Svenska kyrkans webbplats kan en pilgrimsvandring “vårda både kropp och själ”. En pilgrimsvandring är att förflytta både sitt inre och yttre – det inre genom nya tankar och det yttre genom att kroppen bokstavligen färdas från en plats till en annan, ofta helig.
Vandring som form är ett tema i den amerikanska essäisten Rebecca Solnits bok Wanderlust - att gå till fots. Hon beskriver olika konstprojekt som använt vandring som verktyg, både performativt och konstaterande. “Vandrande omskapar världen genom att kartlägga den, trampa upp stigar i den, möta den, […] varje handling speglar och återuppfinner kulturen där den äger rum”, skriver Solnit.
Kanske är det så som medieforskaren Marshall McLuhan konstaterade redan på 1960-talet: mediet påverkar innehållet. “The medium is the message”, sa han och menade något i stil med att själva mediet är en del av budskapet och därför också påverkar hur budskapet tas emot. Kanske själva handlingen att vandra på Heden, med berättelser om felsteg i vårdhistorien men också om möjligheter till försoning, kan vara det som ändrar och helar just den här biten av lokalhistorien?
Röster får komma till tals, röster hörs och röster sjunger tillsammans under denna vandring. Underjordens mytomspunna sjukhuskulvertar med nedklottrade väggar med fraser som “Hjälp!” och “Jag vill hem” kommer upp till ytan. Myter som medlemmar i den lokala kören GE-klaven, som också medverkar på plats i föreställningen, vittnat om. De har bland annat delat med sig av berättelser om att de som unga brukade smyga sig ner i kulvertarna för att “leta efter själar”.
En dörr som sticker upp ur en gräsmatta framför en av huskropparna ger en föraning om det underjordiska. I dag är dörren täckt av spindelväv och andra dammliknande slöjor. Trappan som leder till ett stängt rum med proppskåp förebådar ändå något som kan uppfattas som en avgrund ner till de gångar som förenar huskropparna med varandra.
Edward Relph pratar om thin places, tunna platser, som är platser i en mer abstrakt mening. Platser som upplevs på ett annat sätt än enbart genom synen, hörseln eller andra sinnen. Dessa platser kan kännas mystiska, andliga eller som en punkt där “himlen möter jorden", skriver Edward Relph. Det kan vara heliga platser, minnesplatser eller platser som i största allmänhet inbjuder till kontemplation.
Det mystiska får också sin plats i föreställningen på Heden. “En känsla av en annan närvaro, stillhet, vi har försökt skapa glipor för det”, säger Carl Olof Berg. Att det under föreställningens gång planteras penséer som en helande och queerhistorisk symbol, är också ett sätt att ändra platsen och skapa nya tidslager. Om inte ett möte mellan himmel och jord så kanske ett möte mellan det som varit, kunde ha varit och nu är. “Föreställningen blir kanske både ett tidslager och en port man kan koppla upp sig till. En port för att se både bakåt och framåt”, säger Carl Olof Berg.
Maja Döbling tycker ändå inte att man kan tala om en omskrivning av historien för Hälsinge sjukhus i relation till föreställningen. “Det som har hänt har hänt. Jag skulle säga att vi istället möter historien. Vi synliggör och helar kanske på det sättet. Det känns viktigare att känna till historien än att göra om den”.
Den anonyma patienten som lät sina dagboksanteckningar publiceras i Pockettidningen R ville bli heterosexuell för att passa in i rådande normer. Behandlingen var smärtsam och obehaglig men enligt patienten själv ändå gynnsam. “En avdramatisering har skett från att se mig själv som ett enastående komplicerat fall, obotligt, till en miljöanpassad individ”, skriver han.
Att aldrig passa in eller känna sig hemma i den miljö man befinner sig i är också kopplat till plats och tillhörighet. Man kan längta till en plats man ännu inte hittat eller känna nostalgi inför en plats man av olika anledningar lämnat. Tyskarna pratar om sehnsucht, walesarna om hiraeth. Båda orden saknar direkta svenska översättningar men kan beskrivas som en djup platsrelaterad längtan tillbaka till något som inte längre är tillgängligt eller närvarande i ens liv.
I ett skakigt efterkrigstida Europa undersökte den franska filosofen Simone Weil människans behov av gemenskap och möjlighet till rotfäste. I sin bok Att slå rot från 1949, skriver hon att behovet av “att slå rot kanske är det viktigaste och samtidigt mest förbisedda av alla mänskliga behov.” Simone Weil ansåg att människans rötter skapas genom verklig, aktiv och naturlig delaktighet i kollektiva sammanhang, i en gemenskap. Att vara rotad syns enligt Weil i handlingar som att bry sig om, vårda och visa medlidande och respekt för en plats.
Edward Relph bygger vidare på Simone Weils tankar: att bry sig om och vårda (engelskans care for) en plats är ett verkligt ansvar eftersom det kräver respekt för platsen, för vad den betyder för en själv och för andra. Att slå rot är enligt Relph att ha en trygg punkt som man kan utgå ifrån, se på resten av världen ifrån, ett fast grepp om sin egen position i rådande ordning eller struktur.
För att kunna ingå i en rotad gemenskap behöver man med andra ord ge efter för både kollektivets och platsens behov. Weils tankar om att rötter ankras genom djup respekt och verklig delaktighet, kan ändå tala för att den som ingår i gemenskapen inte behöver ge avkall på sig själv, likt den anonyma dagboksskrivaren som ville vårda sig själv till att bli en “miljöanpassad individ”. Vad miljön kräver av dem som vill ingå i gemenskapen är dock föränderligt. Yttre strukturer och normer kan stipulera vem som får inkluderas, medan det är en inre känsla av acceptans eller rot som skapar tillhörighet.
Maja Döbling har ofta återkommit till tankar om avvikelse när hon arbetat med tematiken för Hälsinge sjukhus – kärlek på lasarett. “Det man har bestämt i samhället sipprar in i ens egen självbild och får en att uppleva sig som sjuk. Det blir så sorgligt att tänka på… den där känslan när någon tror att den måste rättas till”, säger Maja Döbling.
Carl Olof Berg både vill och vågar tro att föreställningen som projekt kan hela och läka en plats. “Helande innebär försoning som i sin tur kanske handlar om att öppna slutna och stelnade ytor; tystnader och sårskorpor. Jag tänker att det är den stora meningen med berättelser och scenkonst. Men också smärta. Det behöver inte vara smärtfritt tänker jag.”
– Elisa Makarevitch
Elisa Makarevitch är skådespelare och journalist. Hon ingår i Folkteatern Gävleborgs skådespelarensemble 2022-2026.
Den 19 december 1997 gick Hälsinge sjukhus, eller Bollnäs sjukhus psykiatriska kliniker, i graven. Som mest fanns där 660 patienter på 22 avdelningar och antalet anställda uppgick till cirka 1 000 personer.
Hälsinge sjukhus invigdes 1963 och ansågs då som Sveriges modernaste. Men under årens lopp har psykiatrin förändrats och till slut skulle även det som en gång ansågs vara det modernaste bli omodernt.
Från 1940- och 1950-talens vård där man i princip endast hade insulinbehandlingar och lobotomi att tillgå, kom psykofarmakan på 1960-talet. Psykotiska patienter medicinerades hårt och bältades och överdoseringar av mediciner hände titt som tätt.
Mediciners vara eller inte vara har debatterats flitigt inom psykvården och på 1970-talet övergick man allt mer till socioterapi. Fram till 1967 hade vården utförts i statlig regi, därefter tog landstingen över.
1982 kom sedan utredningen En psykiatri i förvandling vilket blev startskottet för avvecklandet av mentalsjukhusen. Patienterna skulle i stället vårdas i sina kommuner.
Utredningen innebar även slutet för Hälsinge sjukhus i Bollnäs. Sjukhuset började sakta men säkert avlövas på avdelning efter avdelning.
Sist ut var avdelning 5 som slutligen stängdes den 19 december 1997. De sista i personalen hade dukat upp långbord för en sista gemensam fika.
Stämningen var vemodig den sista dagen. Avdelningen hade redan utrymts på patienter och korridorerna ekade tomma.
För personalen återstod bara en tvådagars tripp till Åland tillsammans. Sedan skulle man skingras för gott.
Birgitta Jonsson hade varit med från början. Hon började redan före invigningen 1963 då det ännu inte hade hunnit komma några patienter.
– Och på den tiden och några år framåt bodde också personalen på sjukhuset, berättade hon för Ljusnans utsända team.
Hälsinge sjukhus hade varit en stor och viktig arbetsgivare i södra Hälsingland.
– Man kunde få börja jobba samma dag man sökte och vikariat blev oftast till fast anställning, konstaterade Kurt Säll som börjat 1965.
Vid den där sista fikastunden kunde de närvarande konstatera att psykvården förändrats en hel del under årens lopp.
– Och tur är väl det, menade Kurt Eriksson, som kommit till Bollnäs 1967 från Sidsjön.
Även bland allmänheten hade attityden ändrats under årens lopp.
– I början trodde faktiskt folk att man bar såväl pistol som batong på jobbet. berättade Kurt Eriksson. Stormavdelning och dårar var två vanliga vokabulär bland allmänheten, det rådde en fruktansvärd okunnighet.
Nu var allt emellertid slut. Hälsinge sjukhus är i dag ett minne blott.
Men lokalerna står inte tomma.
Där bedrivs fortfarande vård i flera av byggnaderna fast nu i privat regi. Lokalerna ägs av Bollnäs kommun och även om det finns en del vakanta lokaler är det mesta uthyrt.
Förutom vårdföretagen finns flera andra företag och skolor på området. Även kommunen och Region Gävleborg har verksamhet där.
Text: Olle Nordquist, reporter Ljusnan (artikel publicerad i Ljusnan 2022-05-14)
Pensén har länge förknippats med tanke, minne och kärlek. Namnet kommer från franskans penser – att tänka. Blomman har också använts som en diskret symbol i förbjudna relationer, ett sätt att säga tänk på mig när känslor inte kunnat uttryckas öppet.
I engelskan kom ordet pansy senare att användas nedsättande om homosexuella män, men har också återtagits i queer kultur.
En samtida referens är The Pansy Project, skapat av konstnären Paul Harfleet. Sedan 2005 har han planterat penséer på platser där homo- och transfobiska trakasserier eller våld har ägt rum, som ett sätt att markera minne, motstånd och omsorg.
I föreställningens final blir penséerna en del av en avslutande ceremoni där flera betydelser möts: sorg och kärlek, historia och nutid, det som varit och det som fortfarande kan växa.
"1944 stämplas homosexualitet som en psykisk sjukdom av svenska myndigheter. Socialstyrelsen infogar homosexualitet på sin lista över sjukdomar. 1944 införs även lagen om kastrering. Sjukdomsstämpeln och den nya lagen bidrar till att homosexuella behandlas för sin sexuella läggning på sjukhus. I programmet avslöjas unikt material som aldrig tidigare sett dagens ljus. I hemliga dokument möter vi människor som kastrerades för att de skulle bli botade från sin homosexualitet. Vi får också en skrämmande inblick i det helvete som var deras liv."
