” Plötsligt verkar det som något har hänt. Allt ser inte riktigt ut som det brukar.
Förvisso står alla korgar med reavaror där de brukar stå, men inte brukar man väl köra bil inne i gallerian?
Det är ju farligt. Tänk om någon blir dödad.
Att barnen leker i bollhavet precis som vanligt känns i alla fall tryggt och bekant.
Men lite stora är de kanske.
Undrar hur länge de varit här. Om det är någon som har glömt dem.
Kanske någon av alla dem som står utanför och försöker komma in?
Och nu fungerar inte mobiltelefonen heller. Vore det inte för alla märkliga meddelanden i högtalarna skulle man ju kunna fråga någon som jobbar här. Någon som har kontroll. Någon ansvarig.
Vi skulle ju bara handla.”
Den 25 april hade föreställningen Vi skulle ju handla, i regi av Michael Cocke, premiär – exakt klockan 23.23.45.
Då var det exakt 25 år sedan Tjernobylolyckan ägde rum och Gävle blev nedsmittat av radioaktivt nedfall från den kollapsade reaktorn. Föreställningen var ett av teaterns bidrag till den stora manifestation som flera av Gävles kulturverksamheter gjorde i samband med årsdagen av den händelse som kom att påverka bilden av Gävle för alltid. Föreställningen repeterades på endast åtta dagar.
De tragiska händelserna i norra Japan har skärpt de här frågeställningarna på ett akut vis. Våra föreställningar kommer av allt att döma att ses i ett mer akut sammanhang än vad vi anade när vi beställde pjästexten.
Berättelsen om Tjernobyl kom åren närmast efter katastrofen mest att handla om systemvärlden med dess ofta manliga språkbruk. Vi tror att den påverkan skeendet haft på livsvärlden, den som oftast är en kvinnlig erfarenhet, är betydande och det är en berättelse vi vill ta ansvar för och forska i.
Det är alltså inte minnet från katastrofen vi i första hand intresserar oss för utan snarare om och hur våra liv påverkats av den de 25 år som gått.
Detta sett ur perspektiv som trygghet och rädsla, stat och demokrati och rädsla för utifrån kommande och opåverkbara hot mot de sätt vi lever våra liv.
Med detta som utgångspunkt bad vi på Folkteatern, utan formmässiga synpunkter på hur texterna skulle ta sig ut, författarnätverket Bläck att komma med inspel i frågeställningen.
Det enda vi förbehöll oss rätten till var att arrangera och ordna i materialet så att det skulle fungera i ett sceniskt sammanhang.
Så inför repetitionsarbetet undrade vi vad de första ingångarna i ett sådant förhållandevis oprecist uppdrag var? Var och hur börjar man?
”Vi förde långa samtal om var vi befann oss när det hände. Om strukturer. Beteenden. Om plötslig och felaktig grönska. Om den där känslan att det allra vackraste kan bli det allra farligaste. Att inte längre våga beröra och beträda verkligheten.
Om att ro en båt genom giftigt, algblommande vatten.”
/Viveka Sjögren
”Bara jag hade lyckats rädda min dator tror jag…nej, jag vet att jag hade hittat på en lösning, det finns fler som är i samma situation, kan vi bara koppla upp oss mot varandra. Att jag inte tänkt på det tidigare. Är väggarna mindre tjocka någonstans? Regnet hörs! Hör ni regnet? Det regnar igen…
Det kom med regnet.”
/Helene Rådberg
”Tjernobyl, vem bryr sig. Nästan ingen. Inte Maud, inte Fredrik. Det finns sådant man inte pratar om. Det man inte pratar om är det mest intressanta, jag tror vi har försökt undersöka just det i Vi skulle ju handla.”
/Anna-Clara Tidholm
”Ja! Så många saker men först och främst att vara många. Att höra alla röster i levande kroppar. Att skriva fram mot andras skrivna. Att gå åt samma håll, samtalande. Ekon, motsägelser, dissonanser, flöden ur flöden. Att få höra ett komprimerat babbel, en stund, av det kollektiva. Att så konkret, de facto överskrida jag.”
/Carolina Thorell
”I alla fall så har vi enats om en spelplats för våra karaktärer; de är instängda på ett varuhus, sedan hur länge lite oklart, för hur länge lika så. Utanför finns liksom inte kvar. Samtal och tankegångar pågår i det slutna tillståndet. Karaktärerna har vissa beröringspunkter, och kommer förmodligen att få fler när vi nu ska låsa in oss på Sandvikens stadshotell för att skriva färdigt.”
/Viveka Sjögren.
”Min fråga handlar om konsumtion: vad ska vi ha all el till? Vilken el används till viktiga saker och vilken används till onödiga saker, saker vi bara köper för att tillfredsställa skapade behov? Kan vi bli av med ett antal tjernobylkraftverk bara genom att sluta tillverka/ köpa necessärer? Vore det inte värt priset i så fall? Hur mycket el går det åt för att infria marknadsekonomins konsumtionsfantasier, alltså för att mata fantasifoster?
Eller omformulerat: Hur mycket el äter ett fantasifoster?”
/Aase Berg
Författarnätverket Bläck består av Aase Berg, Anna Jörgensdotter, Anna-Clara Tidholm, Helene Rådberg, Viveka Sjögren och Carolina Thorell.
Regi: Michael Cocke
Dramaturgi: Per Holm
Scenografi & kostym: Katrin Brännström
Ljusdesign: Cecilia Svensson
Medverkande:
Tommy Alftberg
Vanja Blomkvist
Ronnie Bäcklin
Kurt Edin
Ellen Edlund
Annette Hedman
Björn Johansson
Mats Jäderlund
Louise Larsson
Arabella Lyons
Pervin Mattsson
Martin Pareto
Bo Silén
Bai Tao
Cecilia Wernesten
Samuel Åström
Musiker:
Görgen Antonsson
Bertil Fält
Erland Zetterqvist
7 framföranden. Urpremiär 25 april 2011 på Folkteatern i Gävle.
Spelort:
Gävle
Tjernobyl
Folkteatern i Gävleborg har tillsammans med Gävle Symfoniorkester och Musik Gävleborg tagit initiativet till att uppmärksamma och försöka gestalta om och hur våra liv har påverkats under de 25 år som gått sedan denna katastrof. Vi har även bjudit med bland andra Länskultur Gävleborg, Konst Gävleborg, Riksteatern Gävleborg, Länsmuseet, Arkiv Gävleborg, Stadsbiblioteket, Sveriges Radio P4 Gävleborg och Konstcentrum.
Vi kommer även i samarbete med bland andra Länsmuseet Gävleborg att göra ett communityprojekt i form av en happening där medborgarnas egna berättelser, upplevelser och tankar kring Tjernobylhändelsen får ta plats. Samtalet om olika idéer och uppslag förs vidare även med andra aktörer och vi siktar mot en vecka fylld av kultur- och konstupplevelser den 26 till och med 30 april 2011.