Två herrars tjänare skrevs för mer än tvåhundrasextio år sen av Carlo Goldoni. Stycket handlar om den stackars arbetslöse Truffaldino som plötsligt får chans till ett arbete, nej t v å! Han måste klara av att sköta bägge på en gång utan att hans båda arbetsgivare märker vad han håller på med. Ska han klara den balansgången? Eller kommer allt att sluta i katastrof?

Florindo flyr från Turin till Venedig efter att i en duell ha dödat Federigo Rasponi, som är bror till hans älskade Beatrice… Beatrice i sin tur ger sig iväg från Turin för att leta efter sin älskade Florindo. Under flykten har hon klätt ut sig till sin döde bror. När hon kommer till Venedig har hon anställt en arbetslös, papperslös ung man från Bergamo – en viss Truffaldino – som sin tjänare. Florindo stöter på Truffaldino som erbjuder honom sina tjänster. Truffaldino tänker: ”Jag kan väl lika bra tjäna två herrar som en! Två arbeten, dubbel mat och dubbel lön! En dröm!”

Silvio som är son till dr Lombardi har just blivit förlovad med Clarice, dotter till köpmannen Pantalone. Mitt under förlovningsceremonin dyker Beatrice upp. Clarice var bortlovad till Beatrices döde bror. Eftersom Beatrice utger sig för att vara sin döde bror bestämmer Clarices pappa, köpmannen Pantalone, för att bryta den nyss ingångna förlovningen och ge sin dotter åt den som han tror är Federigo Rasponi. Silvios far, Doktor Lombardi, blir rasande. Truffaldino trasslar till allt ytterligare. Kommer Florindo att hitta sin älskade Beatrice?

Kommer Beatrice att gifta sig med Clarice? Kommer den svikne fästmannen Silvio att döda Pantalone? Kommer Truffaldino att klara dubbelspelet?

Av Caro Goldoni

Regi: Michael Cocke
Översättning: Jan Mark och Peter Oskarson
Dramaturgi: Jan Mark
Scenografi och kostym: Katrin Brännström
Mask: Lotta Hjalmarsson
Komposition, musikbearbetning: Görgen Antonsson, Lisa Eriksson, Tomas Lindberg
Rörelseregi: Birgitta Egerbladh, Bai Tao
Ljussättning: Ingvar Mikander, Ellen Ruge

Medverkande:
Arabella Lyons
Alexandra Zetterberg
Harriet Nordlund
Fikret Cesmeli
Bai Tao
Mats Jäderlund
Martin Pareto
Cecilia Milocco
Pia Örjansdotter

Musiker:
Görgen Antonsson
Lisa Eriksson
Tomas Lindberg
Magnus Zetterlund

21 framföranden. Premiär midsommarafton 2008 på Hälsinglands Träteater, Järvsö.

Spelort:
Järvsö

Den store italienske dramatikern Carlo Goldoni hade givit upp allt som hade med teater att göra. Hans ekonomiska situation var minst sagt prekär. Och han hade tvungits fly från sitt älskade Venedig.

Det var den förbannade teatern som var orsaken till hans trängda läge. Flykten undan gäldenärer ledde honom till sist till Pisa. Där hittade han vänner och beskyddare som fick honom att glömma teatern och som hjälpte honom in på den rätta vägen: advokatyrket. Goldoni var nämligen utbildad jurist. Goldoni fick massor av klienter och processerna upptog all hans tid.

Så en dag fick han ett brev från Venedig. Det var från Antonio Sacchi, den populäraste och mest begåvade av italienska skådespelare, som gestaltade Harlekin. Han ville att Goldoni skulle skriva ett skådespel för honom. I brevet skissade Sacchi till och med upp handlingen i grova drag i den pjäs han vill ha.

Goldoni minns det så här i sina memoarer: ”Vilken frestelse! Sacchi var en strålande skådespelare, och jag har alltid älskat Commedia dell’arte; jag riktigt kände hur jag fick tillbaka lusten för teater, hur den flammade upp inom mig och hur den gamla entusiasmen kom tillbaka. Ämnet han föreslog mig löd: ’Två Herrars Tjänare’. Jag såg klart fördelarna med både ämnet och skådespelaren; jag skulle kunna dö för att få försöka en gång till… Men jag visste inte hur jag skulle bära mig åt… alla processerna, som jag hade igång, mina klienter, som bara blev fler och fler… men den stackars Sacchi… men Två Herrars Tjänare… det är inte att tänka på, inte går det, inte just nu… inte… fast… visst… Det hela slutade med att jag skrev och tackade ja.”

Premiären 1745 på Två Herrars Tjänare på San Samueleteatern i Venedig blev en riktig succé. Sacchi, som naturligtvis spelade Harlekin, blev så förtjust att han skickade en present till Goldoni tillsammans med en beställning på en ny pjäs. Men det är en helt annan historia…

Jan Mark, dramaturg

Följ med mot premiär
Dramaturg Dana Marouf berättar

Genrep inför publik
Vi spelar nu för andra gången för och med publiken. Det är tredje genomdraget. Vi har arbetat, ja inte bara det, slitit med de två tjänarna och herrarna och damerna i pjäsen. Scenövergångarna, tempot, skådespelarnas närvaro och scenbilden har nu blivit mycket bättre. Vackert. Scenerna har blivit mycket tätare och hela uppsättningen är mer intensiv. Det finns ett poetiskt drag som går genom hela projektet. Den poetiska kroppen förvandlar Träteatern till en karneval. Musiken, de koreograferade rörelserna, skådespelarnas snabba agerande och berättelsen gör att man får en riktig upplevelse.

Rörelserna i Två herrars tjänare
Jag vet inte exakt när jag såg Pengar på Unga Klara i Stockholm, men det var under nittiotalet i alla fall. Jag kunde inte särskilt mycket svenska och det var första gången jag såg en föreställning på Unga Klara. Det var en teaterupplevelse som jag sent ska glömma! Föreställningen var koreograferad och gjorde djupt intryck på mig. Koreografen var Birgitta Egerbladh. Sedan dess har jag sett allt hon har gjort; egna dansföreställningar och ibland teaterkoreograf för vissa föreställningar. Birgitta Egerbladh är alltid pigg, glad och rör sig snabbt i omgivningarna! Hon har två stora vackra ögon som kan se alla detaljer. Jag blev glad när Michael Cocke berättade att hon skulle ingå i ensemblens arbete med Två herrars tjänare. Det var överraskande, eftersom hon oftast arbetar med sina egna projekt.

I Två herrars tjänare koreograferar Birgitta Egerbladh. Hon snickrar ihop rörelserna och skapar ett teatralt kroppsspråk. Det gör att skådespelarna kan närma sig känslan i karaktärerna på ett nytt plan. Hon väcker gesterna och det extroverta estetiska språket som finns i skådespelarnas fördolda. Arbetet med detaljerna, snabba rörelser och små nyanser ger en djupare dimension till helheten.

Regin och koreografin har hittat ett gemensamt språk som förtydligar uttrycket i föreställningen. Två herrars tjänare är ett lyckat samarbete mellan en stark regissör och en färgstark koreograf som båda är medvetna om vad de gör.

Musik i Två herrars tjänare
Musikanterna sitter på en upphöjning på andra våningen, mitt emot publiken inne i Träteatern i Järvsö. De har direkt kontakt med åskådarna och skådespelarna leker med den komiska texten. Det är en vacker sommarkväll och det är magi på Träteatern redan före premiären!

Musiken är ett viktigt element i uppsättningen, den väver ihop början och slutet, håller rytmen, tajmningen och de exakta tonerna i förhållande till rörelserna på scenen. Det är tre musiker; Görgen, Lisa och Tomas som spelar gitarr, mandola, accordeon och fiol. Det låter som en stor orkester på scenen! Deras musik är ibland vaksam, romantisk, folklig, sorglig, glad, och full av glädje. Snabbheten går hand i hand med det komiska tempot.

Jag kan säkert säga att musikaliteten i Goldonis text gestaltas i musiken, medan musiken i sin tur planterar sig i texten.

Musiken är en kraft i exempelvis öppningsscenerna och blir en länk mellan skådespelarna och händelserna på scenen och mellan scenen och salongen. I scenövergångarna blir musiken ett levande och lekfullt moment. Musikerna arbetar på olika sätt och använder olika musikstilar. En del har de skrivit själva, men det ingår också folkvisor och improvisationer. De improviserar musiken och skriver ner den under pågående repetitioner. I de improviserade delarna försöker de förhålla sig till känslan, tempot, tiden och naturligtvis pjäsens innehåll. Det finns ingen färdig musik och de är i ständig diskussion med skådespelarna och regissören. Attityden är öppen. Tillsammans med musiken blir sången en styrka i föreställningen. Det finns ett tema som styr sång och musik. Texterna varierar mellan gammalt och nytt, både traditionellt och nyskrivet. Jan Mark som översatt pjäsen från italienska och arbetat som dramaturg med översättningen har valt sångtexterna. Till exempel If love is a sweet passion från 1600-talet som musikerna tagit sig an i sitt arbete. Sången har blivit ett tema som återkommer under föreställningens lopp.

Musiken blir ett med rummet och skådespelarna, utan att ta över för mycket och utan att flyta ut. Det är en viktig del av den roliga festen som Carlo Goldoni, Folkteatern och Michael Cocke bjuder på! Missa inte det!

Tai Chi – Träning inför repetitionen
En stor skillnad mellan Folkteatern i Gävleborg och många institutionsteatrar är att skådespelarna liksom alla andra på teatern har en stark ställning. Teaterarbete är på liv och död. Det pågår mycket arbete inför uppsättningarna. Skådespelarnas arbete med sina roller och träning ingår i den långa processen. Till exempel tränar ensemblen Tai Chi med Bai Tao varje morgon mellan klockan nio och tio. Därefter börjar själva repetitionen med Två herrars tjänare.

Bai Tao är specialutbildad i Kina med Pekingoperan Jingju och i Tai Chi som är en traditionell kinesisk konstform. Träningen gör skådespelarna starka och avslappnade. Tai Chi är bra för balansen, koncentrationen, kroppen och den intima kontakten med sig själv, alltså själen. Den hjälper skådespelarna att gå in i sig själva utan att tappa kontakten med omvärlden. Tai Chi ger skådespelarna en dansande koreografisk kropp som gör dem lättrörliga och alerta på scenen. Resultatet syns under repetitionerna av föreställningen. Det snabba agerandet gör arbetet levande, något som ni – kära åskådare – kommer att märka när ni ser föreställningen!

Första genomdraget
Vi arbetar bit för bit, långa dagar, många kvällar, i alla temperaturer. Det har inte varit lätt alla gånger. Men vem säger att det är lätt med Teater? Det är samtidigt ett roligt, komplicerat och svårt arbete. Nu närmar vi oss premiären och det passar bra att den äger rum på midsommarafton! Järvsö, Träteatern och midsommarafton, kan det bli bättre egentligen?

Efter ett hårt arbete under några heta dagar i Järvsö har vi vårt första genomdrag. Det är alltid svårt med första genomdraget. Det är många moment som måste sitta på plats, men det brukar det aldrig göra i de första genomdragen. Man kommer inte ihåg allt, vissa delar har man kanske repeterat i början av repetitionsperioden, ibland saknar skådespelarna en bild av helheten, tröttheten sätter in, kostymen och ljussättningen är inte klar. Med det första genomdraget vill regissören se helheten, tajmningen, alla små detaljer och tidsåtgången för föreställningen. Alla medverkande, från ljussättare till kostymör, vill se hur deras pusselbit ser ut i den fullständiga föreställningen. Det går inte bra i vårt första genomdrag. Vissa delar funkar inte. Detaljerna är inte heller klara ännu. Men mycket är också bra! Framförallt står det klart att hela berättelsen går fram med skådespelarnas insats, musiken och en del av de vackra dräkterna. Vi får ett grepp om helheten för första gången! Trots avbrott här och där, det ofärdiga ljuset, det långsamma tempot i vissa scenövergångar och att alla repliker ännu inte sitter är det en härlig upplevelse. Under veckan jobbar vi med detaljerna och luckorna i vissa scener. Sedan har vi vårt första genomdrag inför publik.

Tiden är på vår sida!

Harriet Nordlund som doktor Lombardi
Repetitionerna med Två herrars tjänare går framåt i snabb takt och vi har flyttat till Träteatern i Järvsö. Nu repeterar vi på plats. Scenografin, kläderna och all rekvisita antar form. Redan i första akten träder Beatrice in i mankläder. Hon spelar sin döde bror Federigo i denna komedi där Carlo Goldoni leker med rollerna och karaktärerna. Goldoni gestaltar starka kvinnliga karaktärer i sina pjäser. Beatrice är ett exempel på ett starkt kvinnoporträtt. Hon uppträder i manskläder, ordnar sin ekonomi, kan lura alla och slutligen lyckas fånga den som hon är kär i! Hon är en viljestark och modig person.

Regissören Michael Cocke arbetar med förväxlingarna och vill liksom Goldoni att relationerna fördjupas och att den komiska sidan förstärks. Flera av rollerna spelas av det motsatta könet. En av karaktärerna är doktorn, Silvias pappa, som spelas av en kvinna. Harriet Nordlund är doktorn. Jag vill veta hur hon hanterar den manliga rollen och hur hon förhåller sig till de andra. Därför ställer jag några frågor till Harriet. Trots det ansträngande repetitionsarbetet har hon tagit sig tid att svara.

– Vilken utmaning innebär det att spela en manlig karaktär?
Jag utgår från att det är en människa i första hand. Eftersom jag är kvinna som ska spela en man, är jag extra uppmärksam på att iakttaga män i rollens ålder för att se på hur min manliga rollfigur kan tänkas uppträda. Doktorn är 50 år, enligt mig. Jag glor och försöker se mönster helt enkelt. Oj oj oj vad jag ser! Och har sett i mitt liv! Jag tycker om män men det är klart att jag också ser roliga saker många gånger. Kontraster som jag kan använda.

Det är alltid en utmaning att vara trovärdig och förstå och försvara sin rollfigur. Att hitta sin rollfigur helt enkelt. Det är vårt arbete. Det blir ju i detta fall ännu viktigare, eftersom jag är en kvinna som ska spela man. Jag tycker det är kul och det är en förutsättning. Doktorn är en saftig, lite gammeldags man i sina bästa år och jag känner redan sympati för honom.
Om det blir trovärdigt eller inte, det har jag idag ännu ingen aning om. Alltför tidigt att säga.
Jag har önskat mig en kulmage och det får jag. Det är mitt leksinne som vill det. Vem vet, den kan ju försvinna om det är ett felspår.

Mitt största arbete är att vara öppen och fånga upp de impulser och känslor som kommer upp i mig i de faktiska repetionsarbetet. Det roligaste jag vet är när jag inte vet, utan färdas tillsammans med mina medspelare, skådespelare och musiker, regissör och alla andra inblandade. I sina bästa stunder kan det vara som att färdas på en djup flod.

Jag räknar med att jag inte har alla förutsättningar färdiga i mig och därför har en väg att gå för att finna rollens inre liv, hans förhållningssätt och rörelse i rummet. I detta arbete ser jag särskilt fram mot lyxen att få samarbeta med vår koreograf Birgitta Egerblad. Jag har en intuitiv känsla av att hon kan hjälpa mig att renodla uttrycken och rörelserna i rummet, när vi har kommit så långt.

– Hur förhåller du dig till Goldonis text med tanke på att den skrevs på 1700-talet, men sätts upp idag?
Text är en gåva och en snårskog på samma gång. För att förhålla mig till en 1700-talstext läser jag. Främst i böcker, men framförallt på nätet om commedia dell’arte.  Jag vill veta så mycket som möjligt, eftersom jag inte har spelat denna stil tidigare. Jag vill veta hur dessa texter har kommit till och spelats på sin tid.  Hur ställs de olika rollfigurerna mot varandra och vad är typiskt för de olika rollerna och spelstilen? Det är en matsäck som jag kallar det.

Jan Mark som är vår föreställningsdramaturg vet mycket och ger oss impulser och berättelser. Hans medverkan är så bra och inspirerande. Hur ska vi kunna gestalta texten så den händer idag, som en daggfrisk droppe på gräset en tidig morgon? Jag vet inte, jag känner mig lite skraj. Själv tror jag att det är bra för då måste jag gå in och ge det jag har att bjuda på. Jag har ännu inte hittat ”floden” som jag talar om, tillsammans med alla andra. Pjäsen är omtyckt och har ofta spelats och kommer att spelas på de flesta sommarteatrar även i framtiden

Processen fortsätter och tjänaren tjänar sina herrar. Vad jag menar? Det kommer att klarna! Vi ses!

Tai Chi
Bai Tao är en kinesisk skådespelare som arbetat länge på folkteatern. Han är mycket duktig på Tai Chi träning och fysisk teater. Det är en slags kinesisk tradition, Peking opera ”Jingju” som han är utbildad i under sin tid i Kina. Han koreograferar och tränar skådespelarna. Nu arbetar vi med scen trettiofyra. Den är både rolig och komplicerad. Kyparna 1 och 2 serverar mat till de två herrarna tillsammans med tjänaren Truffaldino. Scenen innebär mycket springande mellan köket och de två herrarnas bord. Här försöker Bai Tao koreografera enligt Tai Chi-traditionen. Det är fasansfullt roligt! Skådespelarna har mycket att tänka på och många moment måste tas om flera gånger. Maträtterna, dukningen, hundratals tallrikar, replikerna och framförallt är det en maktkamp som pågår mellan kyparna och Truffaldino. Scenen innehåller mycket mer än maktkamp, den är en lek med språket, dialekten, akrobatiken och att hålla rätt på allting! Det är inte lätt och blir inte alltid rätt med tallrikarna och den snabba leken mellan karaktärerna. Skådespelarna får göra om samma sak flera gånger. Till sist sitter scenen.

Öppen repetition
Inför flytten till Järvsö vill vi visa en repetition, eller kanske snarare repetera, inför publik. Klockan 14.00 öppnar vi dörrarna till vår repetitionspublik och ett femtiotal människor kommer in i repetitionslokalen. Det är trevliga människor som känner sig hemma på teatern och alltid stödjer vår verksamhet. Det är inte konstigt, vi heter FOLKteater och det är verkligen folkets teater. Michael beskriver med hjälp av skådespelarna vad pjäsen handlar om. Han berättar hur publiken kommer att sitta på teatern i Järvsö, vem som spelar vem och temat i pjäsen. Därefter berättar jag (som är dramaturg) om Carlo Goldonis liv och Commedia Dell’arte och hur pjäsen blev till på 1700-talet. Sedan repeterar skådespelarna med Michael inför publiken. Michael går in flera gånger och ger instruktioner och skådespelarna provar olika möjligheter. Det är ett bra sätt att närma sig publiken. Dessutom får publiken se hur arbetet går till. Förutsättningarna, skådespelarna och regissörens hårda arbete blir tydligt för åskådarna som också kan få en större förståelse för teatern. Jag tror att en öppen repetition kan vara en lektion i ledarskap, att vara öppen för sig själv och andra och publiken får se hur man kan både göra bort sig och lämna ut sig inför andra.

Kollationering
En teaterföreställning bygger på ganska många moment innan det riktiga mötet med publiken sker. Det är en lång process. Det första steget är att välja pjäs, skådespelare, scenograf, koreograf mm. Men långt innan skådespelarna träder fram och repetitionerna börjar inleds själva processen. Diskussionerna mellan regissören och scenografen startar tidigt i arbetet. De diskuterar, skissar, tittar på olika praktiska lösningar och förutsättningar. Men begynnelsen i skapandet av en teaterföreställning är vid kollationeringen. Vad är en kollationering? Det är en viktig start där alla inblandade i projektet, till och med teaterchefen, samlas vid en gemensam träff. Där finns alla skådespelarna med manus i hand, regissören, scenografen, koreografen, dramaturgen, inspicienten, sufflösen, snickaren, producenten, marknadsföraren, kostymören, musikanterna och ibland till och med pressen. Det är startskottet för den långa arbetsamma, komplicerade processen.

Den femte maj klockan tolv äter vi på Folkteatern en gemensam lunch i en trevlig och vänlig stämning. Alla är på plats. Sen förflyttar vi oss till repetitionssalen. Michael Cocke välkomnar alla. Var och en presenterar sig. Michael är regissör för Två herrars tjänare och presenterar sin idé och vision för pjäsen. Han berättar om hur han första gången kom i kontakt med pjäsen. Det var på Dramaten i Stockholm på åttiotalet. Där jobbade Michael som tekniker. Han berättar också om arbetet med Elektra Show och hur det gett honom en fördjupad syn på Två herrars tjänare. Det handlar till exempel om tvångsäktenskap, att vara främling, heder, etc. ”Våra begränsningar sätter gränser, därför försöker vi spränga alla gränser!” säger Michael.

Katrin Brännström presenterar sin scenografi som är ett värdshus. Hon visar skisser på kläder och berättar vad hon tänker. Hon pratar om hur hon försöker hitta en ingrediens i kläderna som finns i Hälsingland och kan kombineras med Medelhavet, Mellanöstern och Italien. Vi tittar på en modell som Katrin har gjort. Den är en modell av Träteatern i Järvsö och själva scenografin av värdshuset. Sen läser vi pjäsen och var och en läser sina roller. Vi skrattar åt varje replik. Pjäsen är oerhört rolig och lustfylld! Jan Mark som översatt pjäsen från italienska berättar ivrigt om författaren Carlo Goldoni, Italien på 1700-talet och hur Goldoni skrivit pjäsen på beställning. Vi läser, diskuterar och varje grupp går igenom sina arbetsuppgifter. Dagen går mot sitt slut. Imorgon den sjätte maj är det första dagen av repetitioner.

Vi återkommer!

Venedig, Commedia dell’arte och Carlo Goldoni
En tidig morgon vaknar vi i Venedig. Staden som stigit upp ur vattnet ligger sömnig i en tjock dimma. Det är lite regnigt, men vattnet är blått i kanalerna. Regnet hemsöker gondoljärerna där de står på sina farkoster och styr fram på vattenfyllda vägar. Vi bor ett stenkast från Goldoniteatern. Där finns en skola för skådespelare. Teatern spelar varje säsong en av Carlo Goldonis pjäser. I år blir det Sior Todero Brontolon i regi av Giuseppe Euliani Mercoledi som har premiär den 7 maj.

Vi på Folkteatern i Gävleborg har börjat repetera Två herrars tjänare av just Carlo Goldoni. Det är en pjäs i Commedia dell’arte traditionen. Pjäsen utspelar sig i Venedig på sjuttonhundratalet. Staden Venedig, som verkligen ser ut som en teaterkuliss, har inte ändrats särskilt mycket sedan dess. Husfasaderna stiger upp ur kanalernas vatten där de långsmala gondolerna far förbi. Teatermaskerna fyller hela staden och ger atmosfär av en teaterkarneval. Det gamla lever i det nya och maskerna ger en ny kraft, identitet och färg till folket, staden och till den traditionella teaterformen.

Commedia dell’arte
Commedia dell’arte var en alternativ teater som växte fram i Italien på 1500-talet. Det blev en slags folklig popular teater till skillnad från den etablerade som fanns på slotten med en adlig publik. Nu blev det möjligt för alla att se på teater. Skådespelarnas scen var gatorna och renässanstorgen i de stora städerna. Tack vare deras ständiga turnerande spred teaterformen sig snabbt i hela Italien och så småningom i Europa. Skådespelarna spelade utan dekor, ljus och ljudeffekter. De improviserade runt olika ämnen och hade olika karaktärer som historierna byggdes kring. Till exempel tjänare, unga kärlekspar, förälskade döttrar, doktorer, köpmän och gamla föräldrar. Pantalone och Arlecchino var två fasta typfigurer inom Commedia dell’arte. Skådespelarna hade alltid masker. Därför kallas teaterformen också för maskkomedi.

Carlo Goldoni föddes 1707 i Venedig och reformerade radikalt Commedia dell’arte. Produktionen var omfattande och bestod av mer än 250 pjäser. Carlo Goldonis teater visar en trogen och riktig kopia av den värld som fanns i Venedig på 1700-talet. Den första pjäsen skrev Goldoni vid åtta års ålder! Han älskade teater och rymde hemifrån vid femton års ålder med ett resande teatersällskap. Han hade en annan vision och ansåg att masken och improvisationen bromsade teaterformen och förhindrade utveckling. Goldoni gick därför över till genomtänkta, genomarbetade och lekfulla komedier som formulerades i skrift. På så vis skapade han pjäser. Han förnyade den italienska teatern genom att skådespelarna hade manus att följa och samtidigt spelade utan masker. Goldoni ansåg att en mask var en sköld för ansiktet och utgjorde ett hinder. Alltså föll masken som hittills varit så viktig i Commedia dell’arte traditionen! ”En själ under en mask är som eld under aska” skriver Carlo Goldoni i sina memoarer. Hans experiment och reform kastade in komedianterna i någon slags realism och djuppsykologiskt perspektiv. Carlo Goldoni byggde vidare på Commedia dell’arte och med honom började en ny epok av den italienska teatertraditionen.

Teater Carlo Goldoni
Jag är på hans teater i Venedig. I den vackra, intima gamla lokalen ser jag teaterelevernas slutresultat. De tar examen efter att ha gått i Carlo Goldonis teaterskola. De är 17 unga, blivande skådespelare som alla sitter på scenen. De visar tolv scener ur världsdramatiken, men mellan scenerna visar andra professionella skådespelare scener ur Goldonis pjäser. Den nya generationen möter den gamla och den gamla traditionen av Commedia dell’arte möter de unga skådespelarna i en modern spelstil. Det är en rik teaterupplevelse.

Piccolo Teatro
Den italienska regissören Giorgio Strehler startar 1947 Piccolo Teatro i Milano. Strehler var en mästare och utforskade Commedia dell’arte. Han inviger sin teater med att sätta upp Arlecchino, alltså Två herrars tjänare. Strehler undersökte Commedia dell’artes rötter, skådespelarkonsten och en väg till den moderna gestaltningen av pjäsen. Denna genomtänkte och envise regissör sätter upp pjäsen i helt olika versioner vid hela sex tillfällen. Varje gång försöker han göra en ny tolkning och hitta nya möjligheter. Han regisserar Två herrars tjänare sista gången 1997. Han dog samma år efter sin sista premiär. Giorgio Strehler återkommer till samma skådespelare, Ferruccio Solerio gång på gång. Under 36 år av sitt liv arbetar denne man med Arlecchinos roll. Nu är det vår tur på folkteatern i Gävle att undersöka och sätta upp den fantastiska pjäsen! Jag ser fram emot det.

Casa Goldoni
Jag tar en lång promenad och går genom trånga gränder tills jag kommer fram till Carlo Goldonis hus. Ca’ Centani, som är ett typiskt gotiskt palats och bär de karakteristiska dragen av venetiansk privat arkitektur mellan 1300-talet och 1400-talet. Huset har fått sitt namn från den patriciska familj som hyrde det under 1500-talet. Goldoni-familjen, ursprungligen från Modena, kom att bo här under de sista årtiondena av 1600-talet. Det var i en av palatsets våningar som Carlo Goldoni föddes. Han tillbringade de första tolv åren av sitt liv här.

Goldoni skrev i en stad som fortfarande hade den ledande positionen i europeisk teater.

För att roa sin son byggde fadern, Giulio Goldoni, en liten marionetteater och den ser jag i ett av rummen i huset.  När jag kommit ut från huset gick jag på den lilla bron alldeles intill och passerade över samma kanal som Carlo Goldoni själv måste ha korsat så många gånger i sitt liv.

Man brukar säga att valet av pjäs är halva regiarbetet. Men svårast av allt är att hitta rätt skådespelare. Framförallt om regissören vill arbeta annorlunda,lekfullt och med fantasi. Då betyder rollbesättningen särskilt mycket. Det ären hel del att ta hänsyn till; ekonomin, konstnärligheten, synen på könen,sociala relationer och psykologiska aspekter inverkar på slutresultatet.

Michael Cook, den nya konstnärliga ledaren för Folkteatern i Gävleborg, sätter upp Två Herrars tjänare av den italienskadramatikern Carlo Goldoni på Träteatern. Det är hans första regiarbete på teatern efter tillträdet till tjänsten som konstnärlig ledare. Michael har alltid velat använda teater som ett starkt verktyg för förändring, påverkan ochengagemang i aktuella samhällsfrågor. Men det ska vara en hög konstnärlig nivå. Visionen och den konstnärliga formen går hand i hand. De kompletterar varandra som ett kommunikationsmedel med publiken.

Nuhåller Michael på att välja skådespelare till Två herrars tjänare, en commedia del arte – pjäs från sjuttonhundratalet. Hur gör han? Vilken sorts skådespelare väljer han? Han måste hålla ordning på flera moment och koppla ihop valet av pjäs med skådespelarna. Vi diskuterar ständigt och han delar med sig sina tankar och visioner just när det gällervalet av skådespelare. Michael vill leka med rollfigurerna. Samtidigt tänker han på dagens Sverige; det mångkulturella samhället, arrangerade äktenskap och tvångsarrangerade äktenskap, könsdiskriminering, manlighet, kvinnlighet, detväxande klassamhället, kvinnofrågor, sexualitet, invandring, svenskar och homosexualitet.

Han vill byta rollerna; en man kan spelas av en kvinna och en kvinna kan spelas aven man. Invandrare och svenskar kan byta plats med varandra. Att en man spelarkvinnorollerna, och tvärtom, lyfter fram pjäsens komiska form extra mycket. Påsjuttonhundratalet och tidigare kunde en man på scenen klä sig i kvinnokläder och tvärtom. Därför är det vi gör idag inget konstigt, sett ur ett historisktperspektiv. Nuförtiden kallas begreppet för queer.

Attbyta roller i en pjäs som Två herrars tjänare är en fantasifull lek. Det passar bra i en komedi. Det finns hela tre kärlekspar i pjäsen, äktenskapstvång förekommer och en avkaraktärerna uppträder i ett annat kön. De sociala relationerna mellanrollfigurerna är en lek med språket och med identiteter. Rollfigurerna kommer från olika håll av sjuttonhundratalets Italien och pjäsen utspelar sig i Venedig. Många sökte sig dit för att arbeta och hade låg status i samhället. De pratar olika dialekter.

Folkteaterensemblen vill göra en tydligare rolltolkning som man kan känna igen sig i. Publiken fåren mer aktiv roll, men jag vill inte avslöja alltför mycket! Dessutom har vår arbetsprocess inte börjat på blodigt allvar ännu. Mycket kan hända!