fbpx

På tröskeln till ett nytt sekel invigdes 1897 den stora konst- och industriutställningen i Stockholm. Det var en storartad manifestation av det moderna Sveriges medvetande. I ett till synes oändligt antal monstrar visade över 2000 företag upp sina produkter. Hantverk och hemslöjd presenterades vid sidan av nya samhällsområden som sport och turism. En industriell högkonjunktur av tidigare icke skådat slag var förutsättningen för decenniets nationalromantik med Skansen och Dalkarls-nostalgi i centrum. De fornstora dagarna var inte bara att söka i minnena. De fanns här och nu.

Man såg nya hjältar födas. Ingenjörer, vetenskapsmän, uppfinnare och industrimagnater såg dagens ljus. De nya hjältarnas spelutrymme blev större i takt med att naturvetenskaplig och teknisk forskning kraftigt expanderade med stöd från stat och industri. 1890-talets hjältar var också August Strindbergs. Han lämnar vid denna tid skönlitteraturen för vetenskapen och industrin. I den oppfinnarjocke-mentalitet som präglade snillindustrins decennium var Strindberg ingen främmande fågel. Hans intresse för kemi och vetenskap brukar anses vara ett uttryck för Strindbergs allmänna knepighet men är nog inte så märkligt. Flera av hans idéer kring färgfotografiet eller ett nytt sorts teleskop var inte helt tagna ur luften. Mer lyckosamma forskare än Strindberg arbetare minst lika nyckfullt och improviserat.

Vid ett tillfälle försökte han till och med bli konsulterande ingenjör för industrin och skrev till en vän att han hade planer på att i Alingsås skapa ett ”veritabelt gyttjebad med fabrikanter och ingenjörer”. Detta alltså den samhällskritiske författaren från 1880-talet!

När Strindberg vid sekelskiftet återvänder till skönlitteraturen placerar han både sig själv och sin figurer mitt i tidens miljöer. Han flyttar in i ett nybyggt hus vid den nya Karlavägen. Rollfigurerna omger han med samtidens praktfulla hus, boulevarder, spårvagnar, hissar, ångslupar, telefoner och varuhus.

I kammarspelet Oväder från 1907 är första scenanvisningen: ”En modern husfasad med Souterrain av granit”. Spöksonaten från samma år inleds på ett liknande sätt; ”Nedra botten av en modern husfasad.”

 

Regi: Ulf Fembro

Dramaturgi: Joakim Stenshäll

Scenografi och kostym: Gunnar Ekman

Mask: Elisa Nyberg

Ljus: Stefan Wiktorsson

Ljud: Johan Sundström (vid föreställningar hösten 1992: Mikael Eklund)

Musik: Ensemblen

 

Medverkande:

Lasse Karlsson

Pontus Stenshäll

Susanna Fredriksson

Per-Anders Bringfelt

Joachim Mostberg

Sara Svanberg

Per-Anders Bringfelt

Joakim Stenshäll

Lenny Mostberg

Leif Stålhammer

Lars Fembro

Inger Edin

 

26 framföranden. Premiär 13 mars 1991 i Gävle.

 

Spelorter:

Bollnäs

Gävle

Hofors

Hudiksvall

Ljusdal

Sandviken

Söderhamn