Pjäs i två akter av André Barsacq efter Fjodor Dostojevskijs roman.

”Människan är ett mysterium. Det måste avslöjas, och om du ägnar till liv åt den uppgiften, säg inte att du slösat bort det! Jag viger mig åt mysteriet, därför att jag vill vara människa.”
Dostojevskij

Arbetet med Idioten inleddes med en veckas läsning av pjäsen samt diskussioner. Skådespelarna läste i sina roller, men utan att spela. Man läste långsamt, stillsamt och ställde frågor om allt möjligt. Varför säger min rollfigur såhär? Vad betyder det här ordet? Var ligger Pavlovsk och hur ser det ut där? I den här fasen i arbetet är uppgiften att tränga in i pjäsens värld. Och då måste man ställa sig de riktiga naiva frågorna. Barnets frågor till världen.

Några ord från regissören

Även om man är svag, utsatt och inte tillfullo genomtänkt, ska man låta sin röst höras. För på sätt skapar man förhoppningsvis ett samhälle för de mångas röster och åsikter, ytterst då förhoppningsvis ett samhälle för de mångas röster och åsikter, ytterst då förhoppningsvis en demokrati.
Idag måste vi i än högre grad sträva efter omtanke, kärleksfullhet, solidaritet och inte lockas till att urholka dessa värden.
Ännu starkare än tidigare måste vi söka utveckla och fördjupa demokratin, så att vi inte sviker barnet inom oss, också våra köttsliga barn.
För vilken framtid går de annars till mötes? Då som nu?
Idag bryter historiska krafter återigen väg för en ny epok.
På Dostojevskijs tid var det industrialismen.
Idag något annat – nya tankar. Nya tankar?
Oavsett innehållet i dessa tankar bör vi ställa oss frågor. Vart går vi? Och varför?
Viktiga frågor som måste få plats så att det ”linjära” samhället inte gör sig påmint igen.
Ett samhälle med krav på en karismatisk ledare med enkla ”monologiska” lösningar.
Att försvara och bevara demokratin, där flertalets röster får en chans att höras är idag livsviktigt.
Pjäsen innehåller inte denna demokrati, tyvärr. Den handlar om människor som ej fritt får utvecklas, blomma –  ha sitt naiva och fria flöde.
Ty samhället de lever i är en hierarki vilken endast bejakar befästandet av den redan uppnådda positionen, ytterst då makten.
Ett samhälle som endast ser den egna kärlekslösa, snöda vinningen som det absolut främsta och inte har en tanke på helheten, vari de mångas röster, även de naivas, ”idioternas” röster får höras.
Det är inte ett samhälle som jag vill leva i. Inte heller mina efterkommande skall tvingas in i ett sådant.
Vad vill ni?

Sven Holm

Av: Fjodor Dostojevskij

Översättning från franska: Jossie Grossman
Regi och bearbetning: Sven Holm
Dramaturgi: Joakim Stenshäll, Richard Estreen
Scenografi: Karin Lind
Kostym: Camilla Forslund
Mask: Lotta Hjalmarsson
Ljus: Stefan Wiktorsson
Musik: Bo Holm

Medverkande:

Rolf Berlin

Daniel Goldmann

Victor Lopez von Unge

Håkon Svensson

Tove Granditsky

Annika Olsson

Susanna Moser

Elisabet Carlsson

Torkel Petersson

Lotta Östlin

Yngve Pettersson

Karin Stigsdotter

Lasse Karlsson

Elisabet Carlssson

Musiker:

Ryska bandet Fataja Lapskovaja

Lars Fembro

Mats Jadin

32 framföranden. Premiär 30 september 1994 i Sandviken.

Spelorter:

Alfta

Bollnäs

Gävle

Harmånger

Hofors

Hudiksvall

Ljusdal

Ockelbo

Sandviken

Söderhamn