Folkteaterns Dramaturg Dana Marouf följer arbetet med En turk, en bög, en chilenare

Ibland inspirerar en verklig händelse författare, teatermänniskor, konstnärer eller filmskapare. Skärvor ur verkligheten kan vara intressanta, rutinmässiga, långtråkiga och angelägna. Tillsammans skapar de våra liv. Är livet en illusion, dröm eller både och? Vem skapar illusionen och vem vill krossa all illusion för att bygga något annat? Man blir påverkad och påverkar tillvaron på så sätt att erfarenheten och synen på livet blir rikare och öppnare.

Var står skolan i det här perspektivet? Hur kan skolan påverka vår framtid, bygga en tryggare atmosfär och ett jämlikt samhälle? Våra skolor är trygga platser, men kan också vara starkt segregerade och problemfyllda. Att bygga broar och samförstånd mellan skolor, liksom inom en skola är en gigantisk och nödvändig uppgift. Teater kan vara ett utomordentligt verktyg. Resultatet blir förhoppningsvis pedagogiskt, metodiskt och teatralt.

Folkteatern har tagit itu med ett skolprojekt. Det bygger på verkliga händelser som inträffade för en tid sedan och som ledde till rubriker i lokalpressen. Händelserna är ett uttryck för konflikter i samhället.

Detta har hänt: ”Fyra tjejer på prao från Stenebergsskolan trakasseras med rasistiska förtecken när de äter lunch på Sofiedalsskolan i Valbo. Nationalsången sjungs. Så här långt kan nog många känna igen sig, men just denna gång går tjejerna till motattack, slår ner en tjej med svensk landslagströja som inte har med bråket att göra”.

I Arbetarbladet och Gefle Dagblad publicerades några artiklar. Lärarkåren reagerade omgående och starkt. Många kommentarer från läsare kom in till tidningarna. Händelsen och reaktionerna intresserade Michael Cocke, konstnärlig ledare på  Folkteatern i Gävleborg. Han kontaktade båda skolorna och presenterade ett projekt för brobyggande mellan dem. I rapporten står det: ”Folkteatern kommer att göra en föreställning utifrån research på skolorna och världen runt omkring dessa, den kommer att utgå från reaktionerna som fanns efter händelsen. Den kommer att arbetas fram tillsammans med elever på de bägge skolorna och föreställningen kommer sedan att rikta sig till både ungdomar och vuxna. Det är viktigt att tala om dessa frågor över generationsgränserna och att se att det är en verklighet som berör alla”.

En angelägen teater
Den 27 februari 2009 diskuterade vi projektet ur alla synvinklar och alla tyckte att det är ett angeläget ämne som borde göras. Vi beslutade gemensamt att starta projektet på allvar. Sedan länge har teatern beställt en pjäs av dramatikern Gertrud Larsson för att gestalta problematiken. Mats Jäderlund, Ani Guinez och Fikret Cesmeli kommer som skådespelare att arbeta med pjäsen. Michael Cocke är regissör och ska tillsammans med skådespelarna undersöka teaterns kraft för att gestalta, närma sig och formulera dessa heta och aktuella frågor.

En början
Folkteatern bjöd in alla inblandade i projektet för att gå igenom det både detaljerat och övergripande. Mer än 120 personer kom till teatern och stämningen var positiv och förväntansfull. Det var personal från skolan, elever och representanter för organisationen Alma Europa. Mötet var rikt på aktiviteter, grupparbeten, presentationer och en bakgrund till projektet presenterades också.

2 april
Dramatikern Gertrud Larsson är på teatern för att diskutera med ensemblen. Det rör sig kring rasism, mångfald, skolvärlden och ungdomslivet. Hon vill ställa frågor; vad är rasism? Är du rädd för att kallas rasist? Vem är svensk? Vem är invandrare? Finns rasism i Gävle? Finns omvänd rasism?

Dessa frågor är en bas för en undersökning. Med hjälp av research ska skådespelarna skaffa sig en uppfattning om dessa frågor. Meningarna är delade. Frågorna är samhällsangelägna och är något som vi upplever varje dag. Det är vårt arbete att reflektera över frågeställningarna på annat sätt och hitta nya perspektiv. Vi som lever på jorden är hotade av globala miljöproblem. Hur ska vi förhålla oss till detta hot i relation till rasismen och diktatorer som förtrycker och dödar människor.

Ensemblen försöker fördjupa sig i skolvärlden och uppleva elevernas vardag: språket, sättet att leva, relationen mellan eleverna och lärarna, flickor och pojkar, invandrare och svenskar, mm. Religionen är en aspekt på detta.

Manuset kommer att födas ur en process där alla är delaktiga. Var och en utgör en pusselbit. Vi vill skapa diskussion och få reaktioner. Det var reaktionerna på tidningsartiklarna som gjorde att vi också reagerade, men teatralt. Utgångspunkten var teaterns kraft och påverkan i samhället.

Research
Att arbeta på fältet
Hela ensemblen och Gertrud Larsson som skriver pjäsen är på fältet och samlar material och intryck. De iakttar ungdomarnas liv, Sverigedemokraterna och lär känna en hel värld ur olika aspekter på nära håll. Fikret Cesmeli följer eleverna på Stenebergsskolan där han varje dag rapporterar i dagboksform. Ani Guinez är på ungdomsgården Brynjan och Mats Jäderlund är på Sofiedalsskolan. Men Gertrud Larsson är också på stan för att berika pjäsen och fördjupa sig i frågorna. Gertrud går rakt in och hälsar på Sverigedemokraterna i Gävle.  Det kan vara bra att se vad de gör på nära håll och diskutera med dem. Jag tror inte att pjäsen kommer att handla om Sverigedemokraterna, men däremot deras värderingar och åsikter. Det är en viktig del i skolprojektet. Det inledande arbetet där man möter verkligheten, alltså människornas frågor och tankar gör att man är laddad när man går in i projektet. Man vet också vad man vill göra och säga. Det är ett inspirerande arbete och själva researchen blir en bro mellan verkligheten och konsten, mellan livet och berättelsen som gestaltas på scenen. Det är ett tätt arbete intill livet och naturligtvis teatern. Researcharbetet innebär att vår arbetsprocess får en annorlunda start och utvecklas på oväntade vis. Var och en som medverkar bär med sig sina egna erfarenheter och bidrar till en levande berättelse.

Referensgrupp
Många regissörer vill arbeta med referensgrupper när de sätter upp en pjäs. Syftet med en sådan grupp är ett undersökande arbete. Man vill testa idéerna, skådespelarnas arbete, förutsättningarna kring relationerna, publikens reaktion och hela konceptet med samarbetet inom en grupp. Samtidigt har inte alla teatrar råd att sätta igång ett undersökande arbete i samband med uppsättningar. I Sverige är det mest Suzanne Osten som vill arbeta med dessa metoder. Hon vill i sitt arbete analysera tillsammans med publiken, prova på och forska. Michael Cocke är också en regissör som vill se effekterna och få feedback redan vid repetitionsarbetet. När han arbetade med elektrapjäserna hade han till exempel referensgrupper för fördjupning och framför allt för ett forskande arbete. Med skolprojektet finns en referensgrupp med ungdomar. Det är inte bara en grupp, till och med två. En från Sofiedalsskolan, en från Stenebergsskolan. Dessa grupper har varit på besök på teatern och vi har varit på deras skola och sett deras miljö. Det är intressant att lyssna på dem, deras idéer, värderingar, synpunkter och deras sätt att se vuxenvärlden.

Textmaterialet
Gertrud Larsson börjar leverera texter. Nu har hon levererat tre scener. De är korta, humoristiska och direkta. Formen hon skriver i passar vårt projekt, korta scener som kan flöda och komplettera varandra, gå in i varandra och rappt kommunicera med publiken. Det finns en politisk teatertendens i strukturen; snabba repliker som knyter an till publiken och bäddar för kvicka och spontana reaktioner. I den här pjäsen är skådespelarnas arbete väldigt viktigt. De ska uppmuntra åskådaren att vara med och komma med kommentarer. Det handlar om det omedelbara skådespeleriet. Med publiken på fyra sidor av spelplatsen föreställer jag mig att skådespelarna på scenen och publiken hamnar i en slags match mot varandra. De korta scenerna och humorn i pjäsen gör att publiken inte bara fokuserar på skådespelarna utan också på varandra. Jag tror att samspelet blir oerhört med skådespelarna på ena sidan och publiken på den andra. Men jag måste säga att jag är lite frågande när det gäller första scenen. Det finns en slags schablon i den som inte hänger ihop med scen två och tre. Scen ett behöver intensifieras och bli mer indirekt i sitt budskap.

Inför semestern
Dagen börjar med kaos, ett riktigt kaos. Jag åker klockan 06.30 hemifrån. Som alltid vill jag åka med tåget kl 07.26 från Stockholm. Men när jag tittar på den stora tavlan på stationen hittar jag inte tåget. Jag springer till informationsdisken och får veta att sommartidtabellen har införts och mitt tåg går inte förrän kl 09.30. Det verkar som om jag inte är ensam. Många människor springer fram och tillbaka, vilsna mellan vintertid och sommartid. Jag har lust att sjunga ”Sommartider hej, hej!”. Till sist blir jag tvungen att köpa en biljett med X2000 kl 08.30 så att jag kommer till teatern i tid. Jag tar det lugnt och köper frukost medan jag väntar på tåget. Innan kl 08.30 går jag ner för att kliva in i tåget. Men det finns inget på perrongen! Tåget är försenat. Jag tänker ringa till Michael Cocke för att berätta om min försening. Men istället ser jag honom med sina väskor i folkmassan på perrongen. Till sist kommer vi iväg kl 08.53.

Gertrud Larsson har skrivit tre scener till. Hon är på teatern trots tågförseningarna. Vi läser pjäsen från början till slut. Gertrud Larsson sitter med oss och lyssnar och noterar. Jag tycker att det är en lyx för en dramatiker att få denna möjlighet; att testa orden, nyanserna, gesterna och skådespelarnas kroppsspråk innan pjäsen blivit färdig. Jag tror att den här läsningen innebär att Gertrud Larsson kan se de levande karaktärerna. Det blir diskussion och jag får en nyanserad bild av första scenen som jag var osäker på. Jag ser den i sammanhanget, men jag tror fortfarande att den måste intensifieras.

En turk, en bög, en chilenare
Äntligen har skolprojektet fått sitt namn. ”En turk, en bög, en chilenare”. Projektet har länge gått under namnet ”Kärlek föder inte hat” – ett namn som jag inte var nöjd med. Man får inte använda ordet inte! Jag hade ”Dom andra” som förslag, men nu har Gertrud Larsson skrivit klart manuset och har kommit på det lockande namnet på sin text, alltså ”En turk, en bög, en chilenare”. Bögen är svensken. Manuset som helhet ligger i samma linje som tidigare. Det är små scener, snabba och direkta repliker där karaktärerna kan ta olika roller på ett snabbt och effektivt sätt.

Det är teater i teaterteknik som gör pjäsens ämne och karaktärerna lekfulla, kreativa och samtidigt kärva. Även om den här tekniken är ganska gammal funkar den utmärkt i det här arbetet.  Teater i teatertekniken krossar alla illusioner och skapar ett nuläge. Shakespeare använde detta i flera av sina pjäser med olika syfte och målsättning. Mest känt är en Midsommarnattsdröm och Hamlet på två olika sätt. Men i den moderna teatern har den italienska författaren och teatermannen Luigi Pirandello utvecklat tekniken. Det har han gjort med pjäserna ”Sex roller söker en författare” 1921 och ”Henrik IV” 1922. Han utvecklade dem teatralt och filosofiskt.

Manuset har vuxit och består nu av sammanlagt tio scener jämfört med för en och en halv månad sedan. Det är intressant och gör pjäsen mer originell och trovärdig när chilenaren och turken är oeniga i sin relation gentemot svensken. Men en annan linje i pjäsen som jag tycker är orealistisk och obalanserad är att invandrarkaraktärerna kan mycket om svensk historia. Till exempel pratar de om Gustav Vasa som man läser om i historieböckerna. Fikret säger: ”Han var en ond och girig kung. Han plundrade kyrkorna, plågade folket med höga skatter, mördade bönderna, lät människor svälta till döds.” Även om det sägs med Fikrets språk och inte med en akademisk ton, tycker jag att det är en intellektuell faktainformation, kanske inte ett sätt som invandrare skulle uttrycka sig på. Jag har fler exempel när Ani diskuterar resandefolket i Sverige och deras historia. Ani säger bland annat: ”De kom till Sverige för 700 år sedan. Förr i tiden reste de omkring och sälja hantverk. De har sitt eget språk, egna sånger och traditioner. Resande är en minoritet i Sverige som ofta har blivit trakasserade och förföljda, både av myndigheter och ”vanliga svenskar”. De finns fortfarande i Sverige, de har en egen riksförening.” Det är en mycket intressant information och jag själv hade ingen aning om det. Men jag tycker att det är ologiskt för karaktären Ani i pjäsen att hon argumenterar på den här höga nivån. Möjligtvis, om Gertrud Larsson valt att använda ordet zigenare istället för resandefolket hade bilden blivit klarare och man hade förstått bättre. Jag föreslår att man stryker scen 3. Det finns så mycket abstrakta informationer och fakta som gör den unga publiken förvirrad. I värsta fall bör man bearbeta eller göra om scenen på annat sätt.

Scen 4 är rolig och fin, även om den är lite för lång. Sista biten av scenen är konstig och håller inte. Scenen borde ha avslutats med Fikrets replik; ”Han la på….”. Resten av den scenen är en förberedelse eller en slags övergång till scen 5 med raggaren. Teatralt eller på annat sätt kan man hitta en annan övergång till scen 5.

Hitler smyger in i pjäsen. Det är roligt och blir till en svart komedi över vår historia. Många har lekt med Hitler, men inte så många har lyckats. Hitler är en figur som ger den unga skolpubliken något att reagera och reflektera över. Hitlerscenen blir en bra kontrast till
scen 8 med Ani och polisen som visar på ett enkelt sätt varför folk blir tvungna att lämna sina länder.

Första mötet med pjäsen
Idag är det höststart. Åtminstone för ”En turk, en bög, en chilenare”. Jag kom en halvtimme för sent till teatern. Där är det tomt. Inte ett ljud. Jag tar hissen i tystnaden upp till repsalen. Men ingen är där. Ljusen är släckta. Jag går ner till Ingegerd, vår producent. Efter en trevlig pratstund säger hon att skådespelarna är där nere och läser pjäsen.

Det är fortfarande sommartidtabell och det första tåget jag kan ta är inte framme förrän klockan elva. Skådespelarna sitter i biblioteket och läser. De är flitiga. Det är första gången de har manuset till den färdiga pjäsen framför sig. Vi läser hela texten på en gång så att skådespelarna kan bekanta sig med den. De hör varandras röster och iakttar reaktionerna. Klockan ett börjar vi läsa igen. Men sedan diskuterar vi ord, begrepp och historiska fakta. Vi prövar vissa repliker direkt på spanska och turkiska. Michael tittar samtidigt på Internet för att hitta förklaringar till vissa begrepp som förekommer i pjäsen, till exempel resandefolket, tattare och ett historiskt datum, den 6 juni 1523 i samband med Gustav Vasa. Vi skrattar när vissa kulturella krockar uppstår. Ani demonstrerar en traditionell chilensk dans. Det blir annorlunda när man lyssnar på skådespelarna, jämfört med när jag ensam läste pjäsen tidigare i sommar.

Ibland kan en skådespelare ha en oerhörd känsla för ordet. Det får kött och blod i skådespelarens mun och man får en bild direkt. Ibland har de en tajming och kan mejsla ut orden eller ta bort det överflödiga. Vi diskuterar olika scener ur olika synvinklar. Hur kan man teatralt lösa vissa moment på scenen? Det gäller reaktionerna hos publiken och förhållandet till den. Det är viktigt att man har med sig frågorna under repetitionsprocessen.

Gertrud Larsson har lyckats hitta en naiv ton präglad av uppriktighet hos de två invandrarkaraktärerna. De står i kontrast till den svenska karaktären som balanserar mellan de två invandrarna. När de leker blandas deras minnen, det förflutna och erfarenheter med fantasi. En naken bild som berör tonar fram.

Vi är på en markerad spelplats med stolar runtomkring som bildar en fyrkant. Där ser man naiviteten, distansen, humorn, våra kulturer och våra erfarenheter tydligare. Pjäsen tar upp frågor som rör resandefolket och tattarna som bodde i Sverige. Historien utgör en bakgrund till den rasism som finns i Sverige och världen idag. Det blir en het diskussion när man associerar till Barnen i Bullerbyn – alltså barnboken – och den svenska idyllen. Här finns en komplicerad frågeställning och man kan hamna i en fälla där Sverigedemokraterna applåderar vår insats. Man måste hitta en väg och kunna lyfta fram bullerbybarnen, den svenska idyllen och den omänskliga rasismen hos nynazisterna. Tre böcker finns med som en röd tråd i pjäsen. Det är Germania, från år 94 e Kr, Mein Kampf som Hitler skrev i början av sin karriär och Barnen i Bullerbyn. Varje gång presenteras en av dessa böcker i pjäsen. Medvetet upprepas samma repliker av karaktärerna, men med olika tidsperspektiv. Hela pjäsen är en slags resa genom olika tider med en och samma problematik. Där blandas turkens, bögens och chilenarens liv.

Dramatikern på plats
Efter två veckors arbete, diskussioner och läsningar uppstår komplikationer och vissa oklara situationer. Vi diskuterar noggrant, speciellt alla faktainformationer om Germania, romarriket osv, men idag är Gertrud Larsson som skrivit pjäsen här. Diskussionen tar en annan form. Hon försöker svara på frågor och säger samtidigt att vissa synpunkter är relevanta och att en del scener måste göras om. Men vi är överens.

Vi kör första scenen som fått en enkel och grundläggande form, mest genom improvisation. Gertrud Larsson önskar att vi ska prova scen tre. Den har skapat mycket diskussioner. I denna scen ingår Barnen i Bullerbyn, resandefolket, tattare och kejsarscenen där han ber Tacitus om att skriva boken Germania. Det är mycket som är inlagt i den här scenen. Kanske hon behöver göra om, eller skriva på ett annat sätt.

Det är ett bra tillfälle för Gertrud Larsson att se sin text gestaltas och se brister, svagheter och naturligtvis de bitar som funkar väldigt bra. Hon reagerar direkt när hon känner att något inte är bra eller om det stämmer. Texten växer fram i skådespelarnas händer. Samspelet, tajmingen och det lekfulla tempot gestaltas levande. Det är en stor fördel när dramatikern kan bevaka sin text på plats, i synnerhet på det här tidiga stadiet.

Michael Cocke upptäcker under korvkioskscenen att karaktären Fikret saknar en egen värld jämfört med de andra. Det gör att ett hål finns i Fikrets struktur. Bögen har sin Diana Ross och chilenaren har sin basket. Men turken står mellan de båda karaktärerna och saknar vilja och det är alldeles rätt.  Därför funkar kanske inte korvkioskscenen. Men scenen kan bli en slags berättelse i berättelsen, någon slags teater i teatern där de byter roller med varandra. Man kan skala av, leka och begrunda så att man kommer djupare.

Språket förväxlar
Ani och polisen heter scen 8. Det är en scen där Ani, alltså chilenaren, visar sin passion för basket. Hon förhörs också av den hemliga polisen och scenen är politisk. Det blir en blandning mellan sport och politik. Sportkommentatorn i början talar spanska. Språket gör att publiken vaknar till. Särskilt med en spansk sportkommentator. Jag vill gärna se att polisen som förhör Ani dessutom pratar spanska i vissa situationer. En av de starkaste replikerna är polischefens när han säger ”Om du inte berättar för oss vem det är som gett dig det här skräpet, kommer din mamma att bli mycket ledsen. Mycket, mycket ledsen.” Repliken präglar synen på människan i diktaturer där polis och torterare hänsynslöst dödar medborgarna. Växlingarna mellan spanska och svenska språket mottas kanske på ett annat sätt här. Pjäsen, handlingen och karaktärerna är så laddade.

Scen ett
Vi arbetar intensivt med scen ett. Den är kärnan i pjäsen och utgör en skärva av verkligheten. I just den här scenen behandlas svåra frågor så som När är man svensk? Vad tycker ni om rasism? och den laddade konflikt som finns mellan svenskar och invandrare. Hur dessa frågor behandlas i ett mångkulturellt samhälle och i skolan är viktigt. I skolan umgås och utbildas alla sida vid sida. Scenen måste fånga publiken, eleverna, från första början så att de vet vad det handlar om. Energin, lekfullheten, tempot, och känslan för ögonblicket i nuet är betydelsefullt för att bygga en relation och ett förtroende med åskådarna.

En bög i Irak och en bög i Sverige
I Irak börjar de förnedra, tortera och döda homosexuella. Det är en följd av den våldsamma upplösningen av landet. Homosexuella har alltid varit förtryckta och en svart fläck för deras familjer. Nu dödas de. I Sverige uppmärksammas detta i medierna. Alla i Irak är drabbade, men de homosexuella är drabbade två gånger, dels som medborgare dels i sin sexualitet. Homosexuella har det svårt även i Europa, men inte i samma utsträckning som i Irak. Vi berör den homosexuella världen i manuset. I vår pjäs står de homosexuella mot invandrarna. En turk, en bög, en chilenare leker med varandra och sina identiteter, problem, rasism, skolvärlden, relationen till föräldrarna, att vara utlänning, att vara bög, språket och framför allt att vara ungdom. Därför är det angeläget att spela den här pjäsen. Det belyser och sätter punkt för infekterade frågor. Men pjäsen är i en process och Gertrud Larsson har redan efter besöket i förra veckan börjat bearbeta och förtydliga.

Scen fem
Fikret och korvkiosken
Det är en svår scen med konflikter, rasistiska attityder och lidanden. I manuset beskrivs scenen i detalj, vilket gör den dramaturgiskt belastad. Fokus försvinner. Michael Cocke vill rensa bort och nå kärnan. Det finns så mycket ogräs i scenen. Man måste bli rakare för att komma närmare till konflikten. Vi diskuterar olika förslag till strykningar. Vi måste hitta ett enklare sätt för gestaltningen så att relationerna blir tydligare och fokus starkare. På så sätt kan vi bygga ett bättre förhållningssätt till publiken. Det handlar om att erövra texten på ett nytt sätt.

Efter strykningarna ser jag att man kan skala bort ännu mer. Scenen blir mer koncentrerad och man ser själva handlingen bättre. Det är inte lätt att arbeta enkelt. Det finns ett djup och en beröring i enkelheten som ibland är svår att nå. Jag ser alla karaktärerna efter bearbetningen och styrkningarna. De är på sätt och vis ensamma. Den utsatta invandraren som säljer korv och raggaren som är våldsam, fräck och arrogant. Båda är de ensamma, men omständigheterna är olika på de sociala och psykologiska planen. Det blir starkt. Ensamheten skapar inte bara depressioner utan också aggressioner och våldsamma handlingar.

Möte med referensgruppen
Idag ska vi till Sofiedalsskolan och spela upp några scener för referensgruppen. Därför försöker vi gå igenom texten. Det är svårt med skådespelaryrket; titta bara när man läser manuset! Var och när ska fraser betonas, hur lyfter man meningar och hur utmejslar man de dramatiska situationerna rätt? Det tar så mycket tid att hitta rytmen och tolkningarna och samtidigt utveckla de psykologiska bottnarna som gömmer sig bakom raderna. Man måste tugga orden ordentligt! Här blir det viktigt att artikulera ordentligt eftersom vi spelar för en ung publik i ett känsligt ämne.

Vi diskuterar några frågor runt pjäsen med eleverna. Det gäller till exempel Hitler, Gustav Vasa, tattare och Barnen i Bullerbyn. De vet ganska mycket, men ingen av dem vet vem Pinochet var. Vi visar scener där man ser kontakten mellan skådespelare och publik tydligt. De skrattar, de reagerar och därefter ställer de frågor. Den här repetitionen med referensgruppen ger mycket till skådespelarna och naturligtvis regissören. Att se vad som kommer fram, vad som är tydligt och vad som kräver bearbetning.

En ny version
Jag läser det senaste manuset som Michael Cocke mailade till mig i förra veckan. Det är mycket bättre, tätare och tydligare i själva berättelsen. När jag kommer in på teatern inser jag att detta manus inte gäller längre. Under den vecka som gått med repetitioner har texten tvättats ytterligare. Vi läser med fokus på de stora linjerna som finns. Vi diskuterar och kommer med förslag på strykningar. Under läsningen blir det också fokus på betoningen. Mycket av tolkningen hänger på vad man lyfter fram och betonar. Michael försöker leda skådespelarna för att hitta de ska hitta det rätta tonfallet. Hur resonerar man och startar ett resonemang mellan karaktärerna, alltså invandrarna och bögen/svensken? Det är fortfarande ett dilemma med Barnen i Bullerbyn, den svenska idyllen och rasismen i just det här sammanhanget. Hur kan vi som invandrare hitta en bild av oss i Bullerbyn? Är det viktigt att vara en del av detta Sverige? Samtidigt är Sverige ändå inte så som det beskrivs i barnboken längre. Sverige i världen och världen i ständig förändring. Världen har blivit mindre i den globaliserade tid vi lever i. Gränserna har upphört, kontakter och kommunikation har förenklats.

Läsning kontra tolkning
Michael använder högläsning som arbetsmetod. Där ingår diskussion och tolkning av texten. Grunden byggs upp för regin som skådespelarna ska röra sig i. Man närmar sig orden och den bakomliggande meningen. Läsningen skapar en atmosfär där skådespelarna ser den djupare innebörden i texten. Varje dag förstår de innehållet allt bättre. Djupet i förståelsen ger en exakthet och trovärdighet på scenen. De vill hitta trådar från de viktiga linjer som går genom pjäsen. De gör en analys som utgör grunden i det undersökande regiarbetet.

Efter tre veckors analys, högläsning och diskussioner av olika scener i pjäsen går vi nu igenom manuset kronologiskt. Det är en bekräftelse och en utveckling av det vi hittills åstadkommit. Det är inte lätt och det blir stopp här och där för en extra förklaring. Det handlar till exempel om relationerna och synen på enklare scenerier. Ett kronologiskt arbete öppnar en annan dörr till pjäsens helhet. Varje scen med sina små detaljer tillsammans med övergångarna skapar helheten man strävar efter. Även om man bara får en dimmig bild av pjäsen får man i alla fall en struktur. Jag ser pjäsen ur ett nytt perspektiv. Vissa repliker som kommit fram vid improvisationer har nu fått plats i pjäsen. De är bra och spontana. Det gör pjäsen och karaktärerna rikare. En upprepning av scenerna efter stopp blir nu mer övertygande.