Ballad om en skärbräda är kanske det svartaste stycket av Staffan Göthe. Det är en berättelse om ett folkhem där medborgarna lever i arbetslöshet och börjar ge upp sina drömmar. Vi får möta tre kvinnor i varsin generation: mormor, mor och dotter. En prostituerad dotter utan framtidshopp. En mamma som uppgivet låter detta pågå och en mormor som står för den tidigare tryggheten med de stabila värderingarna.

Men trots detta finns ändå Staffan Göthes ömsinthet, poesi och humor inskriven i denna pjäs.

Ur Ballad om en skärbräda:

Berättaren: När denna ballad börjar är klockan nästan halv sju. Här kommer en man i hundrafemton kilometer – En man med sällsamt hoptryckt näsa – och dystert rödsupna ögon.

En man som – vad är det det står i visan? –
”… han nöjde sig inte med att kura i värmen från kärlekens kakelugn
han skulle halsstarrigt öppna luckorna och titta in med hela huvudet!”

Så här kommer han med eld i håret –
söndersvedda ögonbryn och ugnens aska i öron-, näsa-, hals.

Här!! …HÄR!!

Där körde han förbi – och rakt in i staden för att trösta sig hos hororna vid den svarta kanalen.

Så en halvt förkolnad upptakt har balladen.

Av Staffan Göthe

Regi: Magnus Bergquist och Peter Oskarson

Dekor och kostym: Håkan Wannerberg och Peter Holm

Ljus: Stefan Wiktorsson

Medverkande:

Gerd Hegnell

Kerstin Tidelius

Agneta Ahlin

Carlmagnus Dellow

Lars Göran Persson

Bengt Larsson

47 framföranden. Urpremiär (scenversion) 5 november 1983 i Sandviken.

Spelorter:

Alfta

Bergsjö

Bollnäs

Färila

Gävle

Hofors

Iggesund

Järvsö

Los

Ockelbo

Sandviken

Stocka

Söderhamn