I december 1992 hade Aniara premiär, Folkteaterns egen gestaltning av Harry Martinsons gigantiska rymdepos. Det blev en ärlig, naken föreställning med ett nära tilltal till publiken. Avancerad och krävande, med ett innehåll som var mycket aktuellt i vårt län.

Nu slussas flyktingar till startområdet
för nödutfärderna till tundreklotet
i dessa år då Jorden nått därhän
att hon för strålförgiftnings skull beredes
en tid av vila, ro och karantän.

Goldondern Aniara stängs, sirener ger signal
för fältutstigning enligt känd rutin
och gyrospinern börjar att bogsera
goldondern uppåt emot zenits ljus,
där magnetrinerna som häver fältens styrka
snart signalera läge noll och fältavlösning sker.
Och likt en jättepuppa utan vikt
gyreras Aniara vibrationsfritt
och utan varje störning bort från Jorden.
En ren rutinsak utan äventyr…

Så lyder – med en lätt justering – några versrader ut inledningen till Harry Martinsons rymdepos Aniara från 1956. Vi befinner oss i detta diktverk i en annan tidsålder, där finns rymdskepp som kan bära tusentals passagerare mellan planeterna i solsystemet. En del av dem har byggts enbart för att utrymma den strålningsskadade jorden – ett är Aniara.

Rymdskeppet ger sig ut genom atmosfären, ”en ren rutinsak”, och piloterna styr ut mot Mars.

Men, det går inte riktigt som tänkt, någonstans på vägen råkar skeppet ur kurs, och åttatusen människor lider skeppsbrott i rymden. I 15 000 år far gondoldern vidare för att till sist störta in i en stjärna. Om denna resas första 24 år, då det ännu finns levande människor ombord, handlar Martinsons dikt.

Av Harry Martinson

Regi: Christer Dahlberg

Bearbetning: Christer Dahlberg och Richard Estreen

Dramaturgi: Richard Estreen

Scenografi, mask och kostym: Claes Wiberg

Ljus: Stefan Gemzell

Ljud: Johan Sundström

Musik: Sten Sandell (Dessutom har Birgitta Dahlborg-Bäckström och Pär Milstam skrivit varsin sång)

Medverkande:

Birgitta Dahlborg-Bäckström

Pär Milstam

Karin Pettersson

Joakim Pålsson

Musiker:

Sten Sandell

Simon Steensland

5 framföranden med premiär 10 december 1992 i Hå.
År 1993 framfördes föreställningen 33 gånger.

Spelorter 1992:

Hå

Ockelbo

Storvik

Spelorter 1993:

Alfta

Forsa

Gävle

Hofors

Ilsbo

Jättendal

Ljusdal

Marma

Norrsundet

Rengsjö

Sandviken

Stockholm

Söderhamn

Österfärnebo